Långrandiga föreläsare och utdragna kursböcker får George Orwell att vända sig i graven. Lundgårds studentlivskrönikör Erik Lindberg slår ett slag för det precisa språket.
Vad har din föreläsare och en politiker gemensamt?
Ingen av dem kan tala klarspråk.
I alla fall inte om man ska tro George Orwell. I essän Politics and the English Language förfasar sig Orwell över språkets förfall. Döda metaforer, pretentiös stil och meningslösa ord har gett upphov till ett stelt bildspråk och brist på precision.
Vems fel är det att språket är på dekis?
Just det – akademikerna.
Huruvida det är så illa att språket behöver syrgas och akutvård får var och en avgöra själva, men Orwell sätter fingret på ett par dåliga vanor som förkroppsligas av den akademiska jargongen. Främst: En benägenhet att använda alldeles för många ord för att uttrycka någonting som egentligen borde vara mycket konkret. Kursböcker vars författare rabblar sida efter sida utan att komma till saken och föreläsare som broderar sina presentationer med långa utläggningar om forskningsprojekt de var involverade i någon gång under forntiden. Någon som känner igen sig?
Långskrivarna har dock inte bara drabbat akademin. Så sent som förra månaden noterade Victor Malm, Expressens kulturchef, att även inom journalistiken sväller texterna: ”Uttryckets ekonomi är en död idé … Tillväxt krävs, även av stackars artiklar”.
Det är värt att påminna om Expressens gamla redaktionschef Sigge Åbergs bevingade maxim: Skriv kort, helst inte alls.
Hur lyckas man med det då? Lyckligtvis var Orwell omtänksam nog att komponera en lista med sex enkla regler för språklig klarhet och precision: använd aldrig en metafor, liknelse eller talesätt som du är van vid att se i tryck; använd aldrig ett långt ord om ett kort ord räcker; om det är möjligt att stryka ett ord, stryk det; använd aldrig det passiva om du kan använda det aktiva; använd aldrig en utländsk fras, ett vetenskapligt ord eller en fackterm om du kan komma på en vardaglig motsvarighet; och, viktigast av allt, bryt mot reglerna hellre än att skriva någonting ”fullkomligt barbariskt”.
Alltså, som Vilhelm Moberg en gång formulerade det: Ha något att säga. Säg det. Säg inget annat.
Punkt.
