"Nothing really matters, love is all we need". Refrängen ekar när Madonna äntrar scenen på Tele2 Arena i Stockholm under lördagskvällen den 28 oktober. Och det är i den andemeningen hon nu åkt ut på The Celebration Tour, Madonnas första världsturné som inte marknadsför nytt material utan som helt blickar bakåt på hennes fyra årtionden som global megastjärna.
Att vara sentimental har aldrig varit Madonnas grej, hon har alltid strävat efter att skapa trender, inte följa dem. Det kanske därför upplevelsen av hennes återblickande konsert blir så extra stark. För det är en tacksam superikon som står på scenen: ”I’m as shocked to be here as you are”, yttrar hon innerligt med en öl i handen. 65-åringen refererar till sin succéartade och kontroversiella karriär. Men tanken går också till att hon så sent som somras överlevde en allvarlig bakterieinfektion som gjorde att turnén sköts fram.
Ikonen Madonna är mänsklig och märkligt nog är det vad som genomsyrar konserten. Hon befinner sig, via scenens tre avsatser, ständigt nära publiken och i vissa intensiva dansstycken märks det att åldern tar ut sin rätt. Det är som att hon nu själv, vare sig medvetet eller inte, börjat släppa på den fasad som bidragit till hennes ouppnåeliga stjärnstatus. Detta gör henne mer personlig och starkare än någonsin.
Den två timmar långa hommagen till hennes musik, videos och framträdanden är till för att berätta hennes historia. Tidigt i showen omfamnar hon sitt gamla jag, en dansare iklädd Madonna à la 80-tal: fattig med stora drömmar. Därifrån upplever vi allt emellan hennes första singel till senaste albumet ”Madame X” och det är fullsmockat med både hits och låtar som bara de mest inbitna fansen kan utantill.
Dansarna används under konserten som olika versioner av Madonna genom åren, iklädda alla hennes gamla, legendariska looks medan hon själv bär nya, moderna tappningar. Scenen, via både fantastiskt ljus och effektfulla projektioner, skapar enkelt olika miljöer: från amerikanska västern i ”Don’t Tell Me” till en tv-spelsvärld för ”Bedtime Story”. Bob the Drag Queen, känd från bland annat Rupaul’s Drag Race, fungerar som showens presentatör och ett flertal av Madonnas barn dyker också upp, som ballroom-dansare och pianister.
Men det är Madonna själv som håller all uppmärksamhet. Förutom hennes otroliga uthållighet finns det en känslig och fin skörhet i sångrösten som tillkommit med åldern som stärks av att hon i mellansnack fasar över allt hemskt som händer i världen. Hon basunerar ut vikten av kärlek, respekt och godhet och får hela publiken att eka hennes ord: ”We are love. We are one”. En akustisk version av Gloria Gaynors ”I Will Survive” presenterar en märkbart rörd Madonna .
Möjligtvis saknas en tydligare röd tråd i historien, vilket enkelt kunnat hjälpts av kronologisk ordning på låtarna. Men det hade å andra sidan varit förutsägbart och tråkigt, adjektiv som Madonna spenderat hela sin karriär på att undvika bli förknippad med. Att gå direkt från 90-talets experimentella hiphop-pop ”Erotica” till 00-talets discodänga ”Hung Up” kan kännas överrumplande men visar att Madonna fortfarande gör precis vad fan hon vill. Jag får bara skatta mig lycklig att jag var där för att uppleva det.
Bästa:
”Nothing Really Matters” – När hon dök upp ur scengolvet och började sjunga sin första låt var det svårt att inte få gåshud.
”Live to Tell” – Hennes starkaste ballad nu som gripande hyllning för de som omkommit av AIDS.
”Ray of Light” – Med lasershow och iklädd en glitterdräkt flög hon över publiken under sin bästa låt och pekade ”fuck you”. Episkt!
Sämsta:
”Erotica” – En av hennes mest provokativa låtar blev här rätt tam och sexuella anspelningar skrotades i förmån för boxning.
”Bad Girl” – Madonnas dotter ackompanjerade vackert på piano men det räckte inte för att hålla energin uppe.
