I ett brev till finska Studentbladet förklarar Lundagårds Thea Sandin varför hon starkare än någonsin känner sig förankrad i sin stockholmspersonlighet.
Hej Nathalie,
Vad roligt att du har varit i Uppsala. Jag funderade själv på att plugga där men valde Lund för att jag ville komma längre bort från Stockholm, uppleva något annat och framför allt träffa andra som inte är stockholmare. Ditt senaste brev fick mig att fundera på min identitet och staden jag är ifrån.
Jag insåg att jag sällan tänker på att jag är svensk. Det är ett sådant privilegium, jag vet. Jag är blond, blåögd, blek och fräknig, min svenskhet har därför aldrig blivit ifrågasatt. Jag checkar liksom alla boxar för vad en svensk borde vara och eftersom jag sällan avviker från det förväntade, konfronteras jag nästan aldrig av min nationalitet. Såklart är det svårt att undvika att tänka på nationalitet när två svenskar mördas i Bryssel just på grund av sin svenskhet, eller när människor som inte lever så tryggt som vi gör i Sverige mördas i krig och våldsamheter i andra delar av världen. Men på ett subjektivt plan så definierar jag mig inte genom min nationalitet.
Däremot är jag stockholmare med stort S. Jag kommer aldrig komma undan att jag är stockholmare för så fort jag yttrar ett ord hörs det på min dialekt. Jag gör mig skyldig till att prata på gäll stockholmska, på fyllan drar jag ut mina i:n till en lång och vibrerande melodi. Jag ursäktar mig i sammanhang med icke-stockholmare och driver gärna om huvudstaden, men jag hävdar också att det inte finns något bättre ställe att bo på.
Min stad, plats att leva, plats att dö. Det sjunger Oskar Linnros i låten ”Stockholm”. Det finns ingen stad jag hellre blir gammal i än i Stockholm. Jag ser mig gå runt Djurgården på helgerna, dricka överprisat kaffe efter ett dyrt träningspass, vandra gata upp och gata ner i staden som varit min i nästan hela mitt liv. Den korta passus jag gjort i Lund är underbar men jag kommer aldrig bli skåning (ingen skåning hade för övrigt accepterat mig som något annat än stockholmare ändå).
Innan jag flyttade till Skåne hade jag knappt tänkt på min stockholmspersonlighet. Men snabbt märkte jag att skåningar ogillar oss stockholmare och det växte en liten motståndshandling inom mig (trots att den är onödig i och med att typ hälften av alla som pluggar i Lund är från Stockholm).
Nu känner jag starkare än någonsin att jag är definierad av min hemstad. Jag bär den med mig överallt, på gott och ont. Risken med den här texten är att jag blir hatad. Tråkigt om någon googlar mitt namn och det första som kommer upp är mitt försvarstal för en stockholmspersonlighet (något som ju ingen behöver försvara). Men här är jag ändå, en stockholmstjejja som längtar hem samtidigt som jag mitt stilla sinne tackar mig själv för att jag valde Lund och inte Uppsala, för då hade jag kanske aldrig blivit något mer än en stockholmare.
Här i Lund har vi precis haft tentaperiod, och det har varit ett mörker som sänkts ner över mig, dels mentalt men framför allt i fysisk i form av att hösten verkligen har kommit till Skåne. Hur har du det i Helsingfors? Hur hanterar du den vinter som stundar?
