Den 28 oktober uppträdde indiebandet Terra på Blekingska nationen. Terrapyskosen har intagit Lund och även Lundagårds Maria Müllern-Aspegren är drabbad.
Det är killar i låga docs och tjejer med kort lugg som intar Blekingska Nationen en sen kall oktoberkväll. Det surrar om stället, alltså bokstavligen. Högtalarna brusar och folks skor som knastrar. Lunds hipster-klägg har tagit sig ut till stadens utkant i syfte att se Musiksveriges nygamla besatthet, det göteborgska indierockbandet Terra. Alla som tror att de är något är där. Inklusive jag själv såklart.
Terra är, som tidigare nämnt, ett av många indieband med härkomst från Göteborg med omnejd. Sedan de gjorde debut 2015 har deras resa till scener utanför kommunen varit krokig. Långsamt, landskap för landskap, person till person, har de växt till att bli en faktisk betsatthet – en Terrapsykos, vars smittförlopp nått åtminstone epidemiska höjder.
Det märks att Terra har en dedikerad, nästintill kultliknande följarskara, när jag stiger in på nationen. Turnén sammanfaller med release av deras nya album Livslinjen – som passande nog kan läsas som ett slags kultmanifest för bandet. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag alltid ansett Terra som aningen överskattad, jag fattade aldrig riktigt ”grejen”, tills ikväll. Från första ton, första dissonanta gitarrskrik, är även jag totalt såld. Terra är ett band som fullkomligt överträffar sig själva live.
Bandet är tajt och ter sig som en enda organism på scenen – tankarna förs till det tidiga tusentalets The Strokes, Dr Junior, men också svensk indiepop, Kent, Håkan Hellström – the band. Deras scenvana märks av. De är charmiga, roliga, och levererar passande anekdoter mellan låtarna. Jag jobbar mig in i klungan av svettiga, skrikande Terrafans, och det känns som en kampsång när de tillsammans ropar ”Terra, Terra, Terra, Terra Terra, bara Terra”.
Rent musikaliskt är Terra otroligt. Det instrumentella var aldrig riktigt det som skavde för mig, utan i stället de aningen klyschiga låttexterna. Kanske de ska tas ironiskt, men i så fall är jag för dum för bandet. I Kackerlacka, som för övrigt är en fantastisk låt, sjunger de Har en plan, det är klart, jag är smart, och jag vet inte – där är det något som inte riktigt landar. Fast live, i publiken och psykosens epicentrum, är det väldigt lätt att bortse från en eller annan aningen smörig textrad.
Spelningen avslutas med Ingenting om dig, och vid detta lag erkänner sig även min mest skeptiska vän sig besegrad. Bandet försvinner från scenen till rungande applåder, men återuppstår lagom till att delta i den traditionsenliga Shoreline-cirkeln. You die when your young, skriker de unison, men för min del hoppas jag att Terra lever ett tag till.
Se bilder från konserten nedan!
