Flora Wiström är bloggaren som är författare, eller är hon författaren som är bloggare? Efter två ungdomsromaner tar hon nu steget in i vuxenlitteraturen. Thea Sandin har läst en roman om familjerelationer, gamla sår och avundsjuka, allt med saltmättad luft i bakgrunden.
Här ruvar havet (Norstedts) utspelar sig på ett sommarhus i Bohuslän. Huvudpersonen Ida är där för att hälsa på sin pappa, Tommy. Ida har precis gjort slut med sin pojkvän men lyckas inte säga det till sin pappa. Det finns så mycket mellan Ida och hennes pappa som aldrig nämns, sår från barndomen som inte har läkt och samtalsämnen som inte kommer naturligt.
Språket Flora Wiström använder sig av är känsloladdat. Det säger inte så mycket och ibland är det nästan lite övertydligt att hon utesluter mycket information för att skapa spänning, men i många av meningarna bränner det ändå till. Framför allt skriver hon om vardagliga saker, som när Ida kissar i ett dike: ”Jag sitter i diket och lyssnar på min stråle som trummar mot gräset, runtomkring ligger vita papperstussar som andra människor i nöd lämnat efter sig. Minns känslan av att bli buren när jag skulle kissa utomhus som barn. Pappa bakom mig, hans armar i mina knäveck. Hur han skakade mig när jag var färdig.”
Sättet hon skriver på får mig att minnas min egen barndom. Jag kommer ihåg att även min pappa har hållit mig i knävecken på det sättet, något jag inte ens tänkt på att han gjorde. Nu i vuxen ålder blir jag väldigt rörd av minnet. Det gör att boken känns personlig för mig men det är också upplevelser jag tror är vanliga för många men som är så vardagliga att de aldrig sätts ord på. Språket och beskrivningarna fångar min uppmärksamhet och gör att jag vill veta mer.
Det känns som att boken är väldigt personlig för Flora Wiström också. Många författare använder sina egna liv som inspiration till sina böcker, men det är färre författare som är så öppna med sitt privatliv till vardags som en bloggare är. Eftersom läsare av Floras blogg vet så mycket om hennes liv blir det svårt att bevara mysteriet kring vad som är taget från de egna upplevelserna och vad som är påhittat. Idas föräldrar köper ett nedgånget hus och renoverar det, precis som Floras föräldrar gjorde. Boken utspelar sig i ett naturreservat på västkusten, och Flora brukar spendera somrarna i naturreservatet Tjurpannan på västkusten. Idas pappa verkar dessutom väldigt lik Floras egen pappa, och hon har varit väldigt öppen med att de två har gått i familjeterapi. Det får mig som läsare att undra kring hur deras relation är idag och om hon har offrat mycket för att kunna skriva så ärligt som hon gör.
Oavsett vad som är sant och vad som är fantasifoster är det tydligt att Flora Wiström har skrivit en väldigt sårbar bok om svåra känslor och hur man hanterar skam och sorg. Ibland kan det nästan ge en obehaglig domedagskänsla i texten. Vad kommer hända härnäst? Kommer alla känslor som ligger undantryckta att bilda en perfekt storm och allt braka samman?
Boken är kort och koncis, cirka 200 sidor lättläst text, vilket gör den perfekt för en lite trött student att läsa. Dessutom är det nog en underbar bok att läsa i en bokklubb. Framför allt för att föräldrarelationer kan vara svåra och varierar från familj till familj, vilket gör att det säkert finns ett dussintal olika tolkningar om vems sida man ska vara på i de bråk som boken beskriver. Samla dina vänner och diskutera Flora Wiströms spännande debut i vuxenlitteraturen!
