Hur ska man undvika att drunkna i ånger och framtidsångest? Hur når man det man vill nå, får den man vill få? Lundagårds studentlivskrönikör Maria Müllern-Aspegren har inte svaren, men rätt mycket medlidande.
Jag ligger vaken och väntar på att något ska hända mig. Vem som helst, vad som helst. Någon som ska komma att forma min framtid totalt, något som jag kommer tycka så uppenbart i backspegeln. Vart är den, min chans? Håller jag på att slösa bort den, min enda?
Hur vet man vilka händelser som kommer att förändra ens liv? Vilka möten som blir livsavgörande? Hur ska jag förhålla mig till faktumet att min tillvaro, som för mig verkar så självklar och fast, i själva verket är resultatet av en lång rad sammanträffanden? Jag tänker på Sylvia Plaths kända fikonträds-metafor ur Glaskupan, föreställer mig alla mina potentiella livsöden hängandes framför mig likt frukter på ett träd. I en är jag professor och undervisar i Wien. En annan författare i Stockholm. I en tredje bor jag fortfarande kvar i Hässleholm och är ung mamma. I mitt begär att uppleva allt, i min vånda inför att välja bort, försummar jag alla så att de ruttnar framför mina ögon.
Det är en speciell angst inbäddad i att vara på randen av något, och det finns något djupt mänskligt i att känna att man slösar bort sitt liv. Huvudkaraktären i Glaskupan har i mångt och mycket redan ”lyckats”, för henne har det ”stora” redan hänt. Efter att ha vunnit en skrivartävling har hon möjligheten att leva ut ett dekadent författarliv i New York. Trots det är hon också förlamad av denna skräck, ångesten över att det redan börjar bli för sent. Det lugnar såklart, att ingen känner sig lyckad nog.
Jag hamnade en gång bredvid en halvkänd poet på en hemmafest i Malmö och hon hade inte heller någon aning om vad hon höll på med. ”Jag väntar på dagen jag officiellt kan utropa mig till en förlorare. Just nu är det bara underförstått”. När hon sa det tänkte jag, som förra veckan hade köpt hennes diktsamling på Akademibokhandeln, att det verkligen är turtles all the way down. Ingen känner sig nöjda och alla avskyr sig själva.
Det är nog väldigt normalt att känna så här, det kanske nästintill är ett friskhetstecken. Men jag vägrar underkasta mig beslutsångesten. Detta kanske löper risken att låta äckligt franskt och existentialist, men att välja är det viktigaste, och kanske allting, man kan göra. Gör hellre dåliga, katastrofala val. Då har du i alla fall agens över undergången. Dröm stort, större än du egentligen vågar, gå på interna event, kulturprofilers svitfester, event, svitfester, träffa viktiga personer och lev på hoppet. Det finns alltid något du kan göra. Det finns alltid fler chanser. Det är aldrig för sent (förhoppningsvis).
