Under Tonbrukets konsert på Mejeriet får publiken följa med på en resa genom ett ljudlandskap i konstant spänning. Lundagårds Hannes Eriksson Ahlström förundras över ett Tonbruk som vågar förädla sin egen konstart.
Den svenska gitarrgurun Yngwie Malmsteen, känd för att kunna klämma in fler toner i ett gitarriff än vad andra åstadkommer under en musikkarriär, uttryckte i en ikonisk intervju sin frustration över uttrycket ”less is more”:
”How can less be more? That’s impossible… More is more!”
Efter lördagens konsert med jazzkvartetten Tonbruket inser jag att Yngwie Malmsteens nog hade rätt med de där väl valda orden.
Bandet, som initierades av basisten Dan Berglund, har lyckats samla en spridd skara musiker. Alla fyra medlemmar har på egen hand imponerande CV:n, pianisten Martin Hederos har spelat med bandet Soundtrack of our lives och gitarristen Johan Lindström med Elvis Costello. Själv har Dan Berglund tidigare spelat med jazzbandet Esbjörn Svenssons trio.
Tillsammans har de sedan debutplattan 2010 dragit hem fyra grammisar och blivit hyllade av både kritiker och fans. Tidigare i höstas släpptes deras senaste album ”Light wood, Dark strings”.
När Tonbruket kliver upp på Mejeriets scen i Lund, är det framför en publik som har ena handen i jordnötsskålen och den andra runt ölglaset. Gamla jazzrävar i tighta jeans och kavaj rör sig mellan de sittande sällskapen, medan en mörk och dov stämning ligger likt ett moln över lokalen.
Tonbruket tar fasta på stämningen när deras jazziga influenser får lysa igenom under konsertens första del. Det är stämningsfullt och kvartettens nytänkande musik får en att förundras över hur mycket som kan skapas med den heliga fyrenigheten gitarr, trummor, piano och bas.
Men det gnager i mig att skärpan och styrkan – det som ska vara så förknippat med just Tonbruket – inte riktigt finns där. När gitarristen Johan Lindström håller mellansnack och berättar att de imorgon går på en välbehövd ledighet efter en lång turné, tänker jag mig ha hittat orsaken till den lite sömniga stämningen på scen.
Men sedan händer något. Ett par låtar in kopplar Johan Lindström sin turkosa elgitarr till förstärkaren, medan Andreas Werliin byter borstarna till trumpinnarna.
Fem, sex, sju, åtta – och sedan kommer explosionen. Gitarrens ljud blir så tjockt och förvrängt att det upplöser och smälter samman med de andra instrumenten. Martin Hederos hoppar från den ena synthen till den andra, medan publiken, i vad som måste kallas chocktillstånd, häpnat ställer ner ölglasen. Resultatet går mellan det kaosartade och samstämda, med en energi som stadigt rör sig mot klimax, utan att vilja utlösas.
Tonbrukets totala ointresse för att hålla sig inom en tydlig musikgenre gör det oförutsägbart att veta vart låtarna ska ta vägen. Halvvägs in i låten ”Buckaroo”, skalas musiken ner till en ensam tickande ton, för att åter byggas upp och landa i en färgsprakande mix av melodier och finurliga takter.
Förutom några anspråkslösa mellansnack och bandets kram-paus efter en särskilt lyckad improvisation, förblir konserten ett enda långt flöde av musik. Det får publiken att röra sig nästan obemärkt genom ett helt känslospektrum när låtar flätas samman med improvisationer som i sin tur ansluter till nästa låt.
När de första tonerna i publikfavoriten ”Balloons” tar vid, fylls Mejeriet av en energi som får till och med de mest salongsberusade jazzrävarna i publiken att stampa takten. Som ett skarpladdat kärnvapen håller Tonbruket oss på helspänn när ingenting är förutsägbart. Det är förtrollande.
Det är där och då Tonbruket visar varför Yngwie Malmsteens motto ”more is more” ska vara livemusikens eviga maxim.
