Ett par månader på Irland har fått Lundagårds utbyteskrönikör Bianca Raffone att börja tänka på svenskhet och identitet.
Nu har jag varit på den gröna ön i ungefär två månader och skrapat ihop ett högskolepoäng i irländsk historia. Jag har gått på Gaelic football, klappat med i fiolspelande på pubar och tänkt en del på nationell identitet.
Irländska gubbar på pubar brukar säga att engelsmännen var på den irländska ön i 800 år. Med hjälp av mitt högskolepoäng i irländsk historia kan jag säga att det inte stämmer, men vem orkar peta i de irländska gubbarna på pubarnas historieskrivning. Sant är dock att Irland var en brittisk koloni i flera hundra år. Nu har republiken Irland funnits i drygt 80 år.
Sedan 1937 är iriska Irlands första språk. All statlig information ges först på iriska, sen på engelska. Iriska är också ett obligatoriskt skolämne. Endast 10 procent av befolkningen har goda kunskaper i Iriska, och ännu färre har det som första språk. Språket kämpar för att inte drunkna i engelskan, men majoriteten pratar ungefär lika bra iriska som jag pratar franska. Rätt rejält knackigt, alltså.
Ett lättare sätt att utöva sin kulturella identitet är genom sport. Irlands populäraste sporter spelas mer eller mindre bara på den gröna ön. I slutet av 1800-talet skakade irländarna liv i traditionella irländska sporter som ett alternativ till brittiska sporter såsom fotboll och cricket. Till exempel Gaelic football, en blandning mellan fotboll och rugby, och hurling, som liknar Gaelic fast med spelas med klubba. Två svingamla sporter som nu är mycket populära. ”Lättare att få folk att spela Gaelic, än få alla att prata iriska” konstaterade min irländska roomie.
Processen att ta tillbaka sin irländska identitet syns lite överallt. I tv-soffan i mitt kollektiv när vi tittar på Gra Ar An Tra, ett reality-program på iriska som försöker göra språket lite hippare. I universitetets danssal där skolans dansförening håller lektioner i irländsk dans varje vecka. I mitt kök när min irländska roomie visar sin vadtatuering av Saint Brigid av Kildare, en keltisk gudinna som i kristen tid blev ett helgon.
Hade jag träffat en person med en fornnordisk gud intatuerad på hela vaden hade mina fördomar sagt till mig att personen hade högerextrema sympatier. Många traditionellt svenska symboler i stället blivit tätt förknippad med en nationalistisk rörelse. Ett verktyg för att få fram politiska poänger. Ett exempel är hur nazistiska organisationers användning av runor och fornnordiska symboler gett dessa obehagliga konnotationer.
Irländarnas stolthet har fått mig att reflektera över min ljumna relation till att vara svensk. Min oengagerade inställning hänger säkert ihop med att svenskheten aldrig känts hotad, men också med en rädsla att framstå nationalistisk. Jag vill inte att min stolthet över att vara svensk ska innebära en iver att peka ut vilka människor som inte kan vara svenska.
Jag föreslår att vi ska inspireras av irländarna och damma av den gamla vikingasporten knattleikr. Knattleikr är ett bollspel som ofta fick dödlig utgång, men jag tror det finns potential att modernisera efter nutida säkerhetstänk. Sporten är faktiskt besläktad med den irländska sporten hurling. Ett sätt att mötas och vara svensk på, där alla får vara med. Långt från politiska utspel och exkluderande tänk.
