Den 14 november 2013 äger en stor demonstration rum utanför Universitetshuset. Demonstranterna ockuperar Café Athen och drabbar samman med polis. Samma dag kastar några studenter mandariner inne på rektorsexpeditionen. Oroligheterna är en reaktion på ett förslag från regeringen Reinfeldt att göra universiteten till privata stiftelser. Vad hände egentligen den där novemberkvällen för tio år sedan, och var tog rörelsen som då bildades vägen?
En novemberkväll, för på pricken tio år sedan, demonstrerar över 200 studenter utanför Universitetshuset. En dieseldriven högtalare har körts dit och spelar dansmusik. En av arrangörerna säger till Lundagård att hon hoppas på att det blir en folkfest. Man protesterar mot en statlig utredning som varit ute på remissrunda. Den innehåller ett förslag från regeringen: att göra om universiteten från myndigheter till privata stiftelser. Demonstrationens slagord är “Sälj inte vårt universitet”. Studenter står med tända facklor och konfetti skjuts i luften. Tillställningen bevakas av polis.
De önskade mer deg till utbildning.
Tidigare samma dag bryter sig tre studenter in på dåvarande rektor Per Erikssons kontor. Han presenteras med en handskriven lista med tre krav: att utredningen dras tillbaka, mer pengar ges till studenterna och fler billiga bostäder byggs. På kravlistan är en rad överstruken: ”inget alkoholmonopol på universitetet”. Per Eriksson berättar om händelserna.
– Det kommer jag ju ihåg, den här incidenten när några studenter busade med oss. Jag kommer ihåg när de var inne i korridorerna och kastade några mandariner eller apelsiner. Jag tyckte väl det var mer komiskt än farligt, men det var en del medarbetare som kände sig lite hotade, säger han.
– De önskade mer deg till utbildning, det vill säga mer pengar, då hade jag inte lärt mig att deg betydde pengar, men det fick jag lära mig där.
Foto: Tim Jedeur-Palmgren
Demonstranterna går mot AF-borgen. De ska ockupera Café Athen och hålla ett öppet möte för att diskutera frågan om högskolestiftelser vidare. När de försöker köra in högtalaren meddelar polisen att det kan orsaka hälsofara att använda den inomhus. Några studenter går inte med på detta. De drabbar samman med polisen och blir utknuffade. Högtalaren körs ut. Alexander*, en tidigare student som var aktiv i rörelsen berättar för Lundagård om händelserna.
– Det var ganska dramatiskt, väldigt kortvarigt, men det var ganska stökigt och en stund kändes det som att det skulle eskalera. Det var ett trångt utrymme och höga ljud för högtalaren spelade musik, generatorn lät och det ekade i entrén.
Trots de dramatiska scenerna i entrén pågår mötet lugnt inne på Café Athen. Kommittéer för påverkan av de olika institutionerna och kårerna bildas och tid bokas för nästa möte innan studenterna glada skingrar sig och går hem.
I dag är det svårt att tänka sig liknande händelser, men runt år 2010 var det inte lika ovanligt. Demonstrationerna mot FRA-lagen 2008, Occupy Wall Street-rörelsen och den arabiska våren tillhörde alla denna period.
I Lund hade universitetets lokaler ockuperats flera gånger och 2010 hade det varit stora demonstrationer i samband med Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Det fanns en rädsla för att Alliansen skulle privatisera universiteten. Tidigare under 2013 hade man infört studieavgifter för studenter utanför EU/EES. Nu pratades det om möjligheten att införa studieavgifter för alla.
Idén att göra universiteten till stiftelser var dock inte ny. På 90-talet hade Chalmers och Högskolan i Jönköping gjorts om till just stiftelser. Något de är än idag. Organisationsformen var dessutom inte ovanlig globalt. Både universitet i Finland och Danmark, och världsledande lärosäten i USA, Storbritannien och Japan är organiserade på liknande sätt.
Trots den lyckade inledningen i Café Athen blev rörelsen mot högskolestiftelser aldrig särskilt långlivad. Alexander menar att rörelsen dog redan på sitt andra möte. Olika viljor gick inte att ena, identitetspolitiska diskussioner satte stopp för samtal om sakfrågan och alla försök att strukturera rörelsen möttes av motstånd från deltagarna. Dessutom fanns en mindre grupp radikala studenter som drev bort de andra deltagarna.
– Det började som en ganska bred och ambitiös studentrörelse med syftet att expandera demokratiskt studentinflytande på universitetet och sen havererade det på grund av att vissa – dels vissa väldigt politiskt extrema – men framför allt två personer som var väldigt våldsbenägna, fick hela projektet att stöta ifrån sig fler och fler personer, tills det bara var de absolut mest dedikerade kvar och till slut inte ens de.
Alexander säger att det var dessa två våldsbenägna studenter som hade kastat mandariner på rektorsexpeditionen, knuffats med polisen i AF-borgen och även vid andra aktioner sysslat med skadegörelse snarare än politisk protest.
Före detta rektor Per Eriksson berättar gärna att Lunds universitets hållning till förslaget att göra högskolorna till stiftelser påverkades av studenterna, men bara genom LUS och deras representanter som deltog vid styrelsemöten.
– Den kulturen ska vi vara stolta över att vi har, säger han.
Demonstrationerna menar han var mindre verkningsfulla. Universitetet hade mer än två veckor tidigare lämnat in sitt remissvar till regeringen. Lunds universitet var emot att göras om till en stiftelse.
– Det påverkade inte, utan det vi påverkades av var ju studenternas reguljära inflytande genom LUS.
Alexander tror inte heller att demonstrationerna hade någon påverkan.
– Som opinionsyttring kan det ha haft en påverkan, men som en politisk rörelse som driver en viss fråga, nej.
*Alexander heter egentligen något annat.
Lundagård har sökt de två studenter som anklagas för att vara våldsbenägna. De vill inte kommentera anklagelserna.
