Var Gladspexet kan konsten att göra vuxet av det barnsliga

Ett drogat gosedjur och ett riskfyllt triangeldrama. Eller vänta nu – handlade inte spexet om Nalle Puh? Var Gladspexet är på äventyr i Sjumilaskogen och Lundagårds Johan Larsson har varit på generalrepetitionen.

Titel: Sjumilaskogen
Orginaluppsättning: 2023
Visas: 14–17 november, Gustafscenen, AF-borgen

Ingen har väl missat att Nalle Puh har glidit in i den allmänna egendomen och blivit fri att använda för alla. Det gjorde i alla fall inte Var Gladspexet som gjorde om de fina barnberättelserna till något annat. För ja, vad hade egentligen hänt om Kristofer Robin växte upp och blev riskkapitalist? Sjumilaskogen är inte längre vad den var, gosedjuren har blivit vuxna och startat bostadsrättsförening, någon har blivit präst, och någon har blivit tjejtjusare. Men det kanske allra viktigaste Lilla Ru ska äntligen ta studenten. Detta må låta knasigt och knasigare blir det i Var Gladspexets senaste nyproduktion Sjumilaskogen. 

Det är svårt att veta vart man ska börja med ett spex som absolut inte tar sig själv på allvar. Borta är den lite dumma och gulliga Nalle Puh. Han är ersatt med studentikosa Nalle Puh som brygger honungsöl i korrerummet och som själv inte vet vad fläcken på soffan kommer ifrån. Nasse har blivit prepper och lagrar 500 konserver i källaren medan Sork har blivit fackligt aktiv. När man skriver om ursprungskaraktärerna till en så pass hög grad finns det en risk att de upplevs som obekanta. Det är inte fallet här. Fastän varje karaktär är dragen till sin spets så upplevs de fortfarande som trovärdiga. Detta är enbart till spexets förtjänst då man ser fram emot vad spexet gör näst med sina kära barndomskaraktärer. 

Humorn i spexet är vågad och fräck. Spexet lyckades väcka frågor såsom om en tigers erogena zon är dess svans eller om det är naturligt för kängurur att sakna kräkreflex. Liknelserna är grova men samtliga skämt triumferar hos publiken. All humor är dock inte av detta slag utan Var Glad har även lyckats få in ordvitsar, skämt som bryter fjärde väggen och flertal vitsar med rekvisitan som fungerar exakt lika bra. 

Spexet hittar även en bra balans i sina kupletter och omtag mellan avancerade nummer och kreativa omtag. Många av kupletterna är simpla men de görs fantastiska genom skådespelet som ingår i varje nummer. Känslan jag fick var att Var Glad faktiskt tänkte på vad som gör ett spex till en unik konstform, det vill säga publikinteraktionen. Sminket, kostymerna, kulisserna, orkestern och tekniken fungerar i harmoni med det som hände på scenen vilket fick hela spexet att kännas levande.

Enda punkten där spexet tappar lite är berättelsen som är löst knuten till Lilla Rus student men egentligen är det cirka fyra olika berättelser som utspelar sig på samma gång.

Var Gladspexet har lyckats överträffa mina förväntningar igen. Innan spexet började önskade jag mig ett vuxet Nalle Puh-spex och det fick jag och resten av publiken uppleva. Sjumilaskogen är ett spex som jag gärna ser igen och jag hoppas att det sätts upp fler gånger, kanske då på en större scen som Var Glad återigen har visat att de förtjänar. Sjumilaskogen är ett fantastiskt spex som alla borde se – men man kanske ska lämna sin småkusin hemma denna gång.