I novemberrusket omfamnar Lundagårds kulturkrönikör Elin Syuleymanova känslan av en välkänd melankoli, och försöker hitta skönheten i den första kärleken.
Det är en dag i november och jag har en känsla som jag känner igen. I mina hörlurar spelas Frank Ocean. Jag känner igen stunden för så har det varit i flera år. Känslan som ofta kommer under hösten för mig. Det är då hans musik låter som allra bäst. När huden börjat blekna, solen är mjukare och kroppen är lite sliten. Och jag tänker på kärleken, ännu en gång.
Året var 2012 och världen fick läsa ett brev. Ett kärleksbrev, rått och sårbart, signerat av Frank Ocean. Han öppnade upp sitt hjärta och skrev om sin första kärlek, killen som lämnade honom för någon annan. Och jag vill veta mer om deras somrar tillsammans och om deras kärlek som kändes så våldsam men också så vacker.
By the time I realized I was in love, it was malignant. It was hopeless. There was no escaping, no negotiating with the feeling. No choice. It was my first love. It changed my life.
Deras kärlek förändrade Frank. Jag tänker mig att den kom som en chock. Nästan som att den kändes våldsam och fick honom att tappa andan. Den kändes grym och han föll handlöst. Precis som när sommaren blir till höst. När vi slås alldeles svaga av trädens förändrade färger och faller tafatt som löven till marken. Det är inget vi kan fly ifrån. Och vi blir lite modigare i blindheten över den färgglada förklädnaden av de mörka dagarna som väntar oss. Det må låta cyniskt men när vi är kära är vi som svagast och som mest sårbara. För något som är så vackert kan också göra så ont.
He patted my back. He said kind things. He did his best, but he wouldn’t admit the same.
Deras kärlek var så snäll. Smekte hans rygg med snälla ord. Den typen av kärlek som vi läst om i böcker och hört om i musiken som känns för ljus för den dunkla värld vi lever i. För när vi möter någon med mjuka ögon, vackra händer som låter vårt hjärta slå lite hårdare, finns ingen rädsla. Trots att vi vet att det finns en risk att vi en dag lämnas i vinterns djupaste mörker, låter vi oss längta och falla. För stunderna när kärleken är snäll är alldeles för mjuka för att avstå.
Now imagine being thrown from a cliff. No, it wasn’t on a cliff. I was still in my car telling myself it was gonna be fine and to take deep breaths. I took the breaths and carried on.
Men det blir det inte alltid som vi tänkt oss. Ibland ligger vi på marken och känner hur vi förmultnar som löven. Och det som var så färgglatt blir alldeles grått och ruttet. Och det gör så ont att vi inte kan andas. Så vi försöker läka. Distraherar oss på dansgolv med blinkande neonljus. Skratt vid middagen med vännerna. Träffar andra för att försöka känna fjärilarna i magen lite grann igen. Men ibland känns det som att man blir kastad från klippan, som Frank Ocean beskriver. Som att man är alldeles mör, blåslagen och kvider av smärta. När man är ensam mitt i natten och det känns som att hjärtat gått sönder. Men man fortsätter andas trots att det känns som att man ska dö. Man vill fortsätta tro att kärleken är snäll trots att den känns så våldsam.
To my first love, I am grateful for you.
Hösten kanske är sorg i färger. Färger som långsamt blir mörkare och lämnar träden alldeles nakna och ensamma. Och det kan kärleken också göra. Men trots det är vi tacksamma för stunderna då vi vågat falla, vågat känna och vågat älska. För även såret kommer att läka en dag. För Frank, för mig, för dig. Så när vinterns sista mörka dagar börjar ljusna kan kärleken kännas i fingertopparna igen och vi kan börja längta efter färgerna. Det kan kännas vackert, snällt och mjukt. Och lyssnar vi noga, kan vi nog snart höra att hjärtat börjar slå lite hårdare.
