Det var inte bara studenter som vallfärdade ner till Lund under 1900-talet. På välplanerat avstånd från kullerstenens funktionella myller låg en helt annan institution. En institution avsedd för en skara människor som sällan delade studenternas ljusnande framtid: de ”sinnessjuka”. I dag har Sankt Lars sjukhuslokaler fått nytt innehåll, men på en närbelägen kulle ligger den gamla hospitalskyrkogården kvar och vittnar om mentalsjukvårdens mörka historia.
Trots att nästan 1 700 personer uppskattas ha jordfästs på begravningsplatsen ser det vid första anblick inte ut som en kyrkogård; de krattade grusgångarna fattas, rabatterna också. Bara ett fåtal gravstenar ligger ner i gräset. I långa rader står i stället svarta gjutjärnstavar nedstuckna i marken, utan namn. Tittar man lite närmare kan man urskilja nummer på de minst nötta – journalnummer. De som ligger begravda här är patienter från Sankt Lars mentalsjukhus, då hospital, avlidna någon gång mellan 1895 och 1951.
Det stora hospitalet, beläget i Lunds södra utkanter, upprättades som ett av flera större centralhospital i Sverige 1879. Här skulle man bedriva mentalvård av den nya, progressiva karaktär som tidsandan föreslog: frisk luft, ljus, ordning. Patienterna skulle botas, och i sinom tid återvända till sina hem.
Men de själsliga behandlingsmetoderna var inte så fruktsamma som man hade hoppats. Därför kompletterades området efter bara några år med en byggnad avsedd för de så kallade ”obotliga” – Asylen.
– Här vistades patienterna tills de dog, ibland över 20-30 år.
begravningsplats. Illustration:
Ida Hein Olsson
Detta berättar barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson. Han har sedan några år tillbaka varit engagerad i omvårdnaden av begravningsplatsen och gjort efterforskningar kring de som begravts här.
Asylen hade riksintag, vilket innebar att patienter från hela landet vårdades här. När de dog var det, givet tidens bristande infrastruktur, svårt och dyrt att transportera kropparna tillbaka till hemkommunen. Dessutom undvek de anhöriga gärna att begrava sina döda hemmavid på grund av den skam som förknippades med sinnessjukdom.
– Patienterna som hade varit på asylen i kanske 20 år, de pratade man sällan om i hembyn. Det blev liksom tyst omkring dem, säger Lars H Gustafsson.
Först begravdes patienterna på de övriga kyrkogårdarna i Lunds kommun, men allmänheten började reagera. Man ville inte dela dödsbädd med ”dårarna”. Att upprätta en patientkyrkogård i närheten av hospitalet verkade därför som en pragmatisk lösning.
Bo Gerle, överläkare på hospitalet 1950- 70 skriver i Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift från 1979 att: ”De flesta på kyrkogården begravda var ’fattigfolk’ och ensamstående och det råder intet tvivel om att många kommuner fann det billigast och bekvämast att ombesörja begravningarna på det sättet.”
Vissa känner ett stort behov av att kunna gå till en specifik plats.
Och nog var det på många sätt både billigt och effektivt. Kistorna snickrades av patienter på hospitalet, likaså de svarta gjutjärnstavarna. När någon dog skedde en jordfästningscermoni i gravkapellet på området. Sedan transporterades kroppen ut till kyrkogården med häst och vagn. Några vårdare och patienter följde med och hjälptes åt med jordfästningen och placerade slutligen gjutjärnstaven med patientens journalnummer ovan graven.
– Järntulpaner kallar vi dem för, säger Lars H Gustafsson, och pekar på att vad jag hittills omnämnt som gjutjärnstavar.
I själva verket föreställer de blommor. Tanken på de anonyma gravarna, och de tusentals livsöden som gömmer sig i dunklet bakom dem, skaver fortfarande.
på Sankt Lars hospital tagen 1910.
Foto från Lunds stadsarkiv.
Neuroforskaren David Eagleman har beskrivit döden som uppdelad i tre: när kroppen slutar fungera, när den begravs och, till sist, när ett namn yttras för sista gången. De två första ligger förstås utom vår kontroll; ingen kärlek kan råda bot på kroppens naturliga förfall. Men glömskan, den är något att hålla fast i. Ett halmstrå av kontroll för de levande att dra i. Att minnas och bevara har i enlighet med detta alltid varit centrala funktioner hos begravningsplatser.
– Vissa känner ett stort behov av att kunna gå till en specifik plats, och att veta precis var ens anhöriga är gravsatta och att namnet finns där, säger Emma Bodin, kyrkogårdschef i Lund.
De anonyma järntuplanerna och obefintliga utsmyckningarna utgör någon slags antites till detta. Ett omsorgsvakuum. Här finns inte ett enda halmstrå av kontroll att dra i. Det är en plats för de bortglömda, och vi konfronteras således med dödens slutgiltighet.
Men förutom att åberopa existentiella tvivel hos den enskilde speglar begravningsplatsen stigmatiseringen som omgärdade patienterna under deras livstid.
– Det säger något om hur vi behandlade våra medmänniskor som på olika sätt hade det svårt, säger Emma Bodin.
Lars H Gustafsson berättar vidare att under tiden som begravningsplatsen var i bruk ansåg sinnessjukdom vara en medfödd svaghet hos den drabbade, vilket delvis kan förklara skammen som förknippades med att vårdas på hospitalet. I dag har bilden nyanserats, och man har förstått att det ofta är en komplex samverkan av olika faktorer som ligger bakom psykisk ohälsa.
– Även om det säkert finns mycket kvar att göra, finns det ändå en större förståelse för att vem som helst, typ du och jag, kan drabbas, säger Lars H Gustafsson.
Det är viktigt att platsen hålls i ett värdigt skick och inte faller i glömska.
Efter att den sista patienten gravsattes på begravningsplatsen 1951 fortsatte patienter och anställda inledningsvis att sköta om den. Men så småningom började också sjukhuset att avvecklas, och hela området tillföll snart privata aktörer. Skötseln har därefter varit påtagligt eftersatt. När Lars H Gustafsson omkring år 2015 började engagera sig i begravningsplatsens omvårdnad var gräset knähögt, träd välta och grinden trasig. Förvaltningen sköttes då av Newsec, å den formella ägaren I-parken i Lunds räkning.
– Den har inte hållits i ett vårdat och värdigt skick såsom det är sagt att begravningsplatser ska göras, säger Emma Bodin.
Men efter ett stort engagemang i frågan har Lunds pastorat sedan sommaren 2022 tagit över skötseln och förvaltningen av begravningsplatsen. Även om vissa förändringar redan har genomförts, håller man enligt Emma Bodin även på att utarbeta en mer omfattande och långsiktig åtgärdsplan för platsen.
– Det är viktigt att platsen hålls i ett värdigt skick och inte faller i glömska.
Begravningsplatsens framtid ser alltså ut att ljusna, och detsamma kan i många avseenden sägas om synen på psykisk ohälsa. Det sociala utanförskapet som järntulpanerna vittnar om är dock långt ifrån ett minne blott. Sankt Lars begravningsplats förblir en viktig påminnelse om stigmatiseringens kvarlevor.
