Vad lockar med en sport där döden är med i själva namnet? Var går gränsen mellan risksökande och idrott? Extremsportarna Erik Winterfeldt och Felix Lundström berättar om dödshopp och benbrott, men även den gemenskap och glädje som gömmer sig bakom den riskfyllda fasaden.
”En livsstil”. Så väljer de båda Lundastudenterna att beskriva sitt intresse för extremsporter, som föddes av att kolla X-games och Rackartygarna i ung ålder. Vid sidan av studierna i filosofi, politik och ekonomi (PPE) och maskinteknik, är skateboard, enhjuling, skidor, dödshopp, kite- och vågsurfing några av sporterna de regelbundet utövar. Extremsport är inte som andra idrotter, menar Erik.
– Det är en sport, men också en konstform. Man uttrycker sig i rörelser.
För honom är den mentala utmaningen en stor del av njutningen. Den fysiska aspekten är inte det svåra, det vet han att han klarar av. Svårigheten ligger i att hålla sina känslor i schack till sådan grad att de inte hindrar en från att utföra hoppet. Felix håller med och lyfter även andra aspekter.
– Man kommer ut i naturen och så pushar man sin kropp på alla tänkbara sätt. Och så är det adrenalinkicken. Man är lite av en adrenalin-junkie.
Gemenskapen sticker också ut i extremsport. Tränar gör man sällan ensam och de båda killarna skiner upp när de berättar om barndomsdagar bland vänner i skidbacken eller skateparken. Lika utmärkande är den avslappnade attityden. Oavsett om man elitsatsar eller har det som hobby kan man vara en uppskattad del av gemenskapen. Precis som amatörerna utför världseliten sina hopp i vardagskläder.
– Det ska inte vara så jättestrikt. Det är en inkluderande gemenskap. Det ska vara mer fritt, säger Felix.
Under 2000-talet har extremsporter nått en enorm popularitet. Även dödshopp, en relativt ny extremsport, har på senare år vuxit sig stor. Konceptet är enkelt: att kasta sig rakt ut från höga höjder så att det ser ut att sluta i ett magplask, men i sista sekund vika ihop armar och ben till ”räkan”, en position som bryter vattenytan och minimerar skador. Det är klassiskt dödshopp. I grenen freestyle genomför man också diverse volter eller konster innan man viker ihop sig inför landningen.
Gör det inte ont att slå i vattnet?
– Det är som att någon slår en på benen och axlarna. Man klarar det, men det kommer att kännas, svarar Erik.
I dödshopp, som i alla extremsporter, är risker konstant närvarande. Ju bättre man blir, desto mer riskfyllda hopp försöker man genomföra. Vid frågan om faran utgör en del av lockelsen i sporten tar Erik en lång paus innan han svarar.
– Allting försvinner runt omkring en för man är så hyperfokuserad, eftersom det finns konsekvenser. Och adrenalinkicken när man klarar något man aldrig gjort, den är obeskrivlig.
Men jakten på rushen kan ibland gå för långt. Gränserna för vad som anses möjligt tänjs konstant. Man kan alltid hoppa från högre höjder, alltid försöka sig på konster som tidigare uppfattats som omöjliga.
Känner ni själva att ni någon gång tagit för stora risker?
– Ibland så. Ibland märker man det i efterhand. Man tror att någonting är säkert tills det händer något oförutsägbart. Det är lätt att underskatta Mother Nature, svarar Felix.
De senaste åren har världsrekordet i dödshopp höjts med flera meter per år och ligger idag på över trettiosex meter. Erik berättar om den enorma publiciteten som följer varenda nytt rekord.
Ska man verkligen belöna att de sätter livet till?
I takt med att uppmärksamheten runt sporten växer ökar även incitamenten för att testa gränserna.
– Det stora i att någon klarar något som aldrig gjorts tidigare och det farliga, de går hand i hand, säger Felix.
Konsekvenserna är också stora. Dödshopp blir ett bistert namn på en sport i ljuset av det faktum att många av dess utövare över åren mist livet vid hopp från höga höjder. Erik skakar på huvudet.
– Ska man verkligen belöna att de sätter livet till? säger han.
Åskådare tenderar dock att överskatta risken i sporterna, menar Erik, eftersom de inte ser den mängd förberedelser som ligger bakom varje hopp. Han tycker inte att han är riskbenägen. Inför varje hopp kalkylerar han risken och ställer den mot sina egna förmågor.
– Nästan allt jag gör, gör jag på första försöket. Jag har alltid byggt upp till det innan.
Trots detta är skador en konstant. Felix menar att han har haft tur då han endast har dragit på sig stukningar, skrubbsår och smärre ryggskador. Erik har inte haft samma flyt.
– Jag har haft två brutna ben och några hjärnskakningar. De suger asså. Vrickar fötterna gör man hela tiden, och så har jag opererat foten en gång, säger han.
För många skulle sådana konsekvenser avskräcka från att fortsätta med sporterna. Vid frågan om de funderat på att sluta framöver frustar de båda kompisarna till.
– Jag älskar den här typen av aktiviteter. Jag kommer aldrig att sluta, säger Erik.
Felix instämmer ivrigt:
– Nu kör vi lite dödshopp.
