Hur spiller en generations trauma över på nästa? Allt i Anna Brynhildsens roman "Vårt eget hala vatten" går på sätt och vis att härleda till den frågan. Under luppen ligger en svensk-judisk familj i kris – genom dem utforskas antisemitismens inverkan på det som har varit, och på det som är. Emmy Odeskog läser Anna Brynhildsens uppföljare till den kritikerrosade debutromanen "Alla vill ju hem" och slås av hur nära och avlägsen en historia kan kännas på samma gång.
Sara, bokens huvudsakliga protagonist, är tjugoåtta år gammal och bor i Malmö. Några kvarter bort, i Västra hamnen, bor hennes farbror Mats och tolv år yngre kusin Evi. Kulisserna är bekanta: Sara är på Pivo med Mats och dricker öl, sitter på Nyhavn med sina kursare. Beskrivningarna av Västra hamnens onaturliga, papplika arkitektur fyller i mina egna minnesbilder.
Parallellt med det samtida perspektivet skrivs en annan historia fram. Den inleds med Isak Wolffs tillvaro i den idag polska byn Pyritz, vars judiska gemenskap beskrivs blomstra under det sena artonhundratalet, och slutar med hans barnbarnsbarn Irmas flykt från förföljelsen i Berlin till Sverige under början av 40-talet. Släkthistorian är Saras, Mats och Evis – likväl som författarens.
”Farmors historia var jättejobbig att skriva men jag är uppvuxen med den. Den tyngden finns i mitt arv” säger Anna Brynhildsen i en intervju med Skånska Dagbladet, publicerad den 17 september 2023.
På klassiskt parallellhandlings-vis lovar de två perspektiven förankras i varandra längre fram. Den nutida storylinen tar samtidigt sats. Mats har bestämt sig för att skänka farmoderns brev till Judiska museet och tar med sig Sara och Evi på resan till Berlin. Tillsammans går de runt i ruinerna av sina förfäders stad – på ett sätt är den deras, men på många sätt inte alls.
Genom att kontrastera Berlin mot Malmö, nu mot då, lyckas Brynhildsen med någonting svårt: gestaltningen av icke-förhållanden. Man får en känsla av att det värsta med exilen, med döden och förföljelsen, inte nödvändigtvis är vad det är och har blivit, utan vad det inte är. Vad det aldrig blev. I allt som händer efter döden bor också döden.
Det är en enkel sak som inte alla förstår: det blir mindre och mindre som det ska för varje år. (s. 216)
Brynhildsen lär mig på så vis någonting om sårets logik. Det läker inte på samma sätt som andra sår gör. Tiden är på samma gång förmildrande som förgörande.
Trots de beskrivna kasten mellan då- och nutid pekar romanen med hela handen på att antisemitismen inte utgör avlägsen historia. Tvärtom. Evi trakasseras på sin högstadieskola – hakkors ritas på hennes skåp, och glåporden haglar. När hon börjar skada sig själv vet Sara och Mats inte vad de ska ta sig till.
Den ökande antisemitismen i Malmö har under många år utgjort ett såpass stort problem att många judar valt att lämna staden. I linje med det som Evi utsätts för sker en betydande del av trakasserierna på skolor. Enligt SVT Nyheter har förekomsten av dessa ökat ytterligare i samband med konflikten mellan Israel och Hamas. ”Det har varit anspelningar på Hitler och heilande som riktades mot en judisk elev på en F-9-skola” säger Sara Wettergren (L), skolkommunalråd i Malmö, till SVT Nyheter (21/11).
Individperspektivet i Vårt eget hala vatten bidrar med en viktig påminnelse om att antisemitismen inte tillhör en svunnen tid och plats. På samma sätt som trauma spiller över från en generation till nästa verkar hatet kunna göra det.
Jag hade måhända önskat att fler av trådarna som Brynhildsen kastar ut hade följts upp. Behåller Sara barnet? Berättar hon för sin pojkvän om Johannes? Vad hände med relationen till hennes egen pappa? Det finns förstås ett visst egenvärde i att lämna en del frågor obesvarade – men bara ett visst. Mitt intresse hade hållit för några hundra sidor av utforskande till. Detta till trots vill jag påstå att Brynhildsen på ett skickligt och stilsäkert sätt följer upp sin kritikerrosade debutroman – en bedrift känd för att vara utmanande.
