Innan hon flyttade till Italien varnades Lundagårds utbyteskrönikör Clara Castenfelt för de övernaturligt vackra och passionerade män som översvämmade varje hörn av landet. Men efter att ha skalat av lagren av denna stereotypa lök blev hon besviken.
Att vara i ett förhållande gör en naiv. Innan jag träffade min pojkvän kunde jag genomskåda vilken man som helst och hans eventuella förförelseförsök. Nu är det som att mitt omdöme har blivit dimmigt. Jag är omedveten och ibland till och med slarvig inför flörtiga försök, enbart för att de inte betyder något för mig utanför min relation.
Därför var jag föga förvånad när min partner gav mig ett varningens ord: ”Jag vill att du ska vara försiktig utomlands – sydeuropeiska män är extremt charmiga och väldigt övertygande.” Shakespeares Romeo Montague satte visserligen tonen fint för den manliga italienska stereotypen – passionerad, oemotståndlig, och svartsjuk bortom allt förnuft. Inte för att jag någonsin skulle falla för något sånt, tänkte jag, men man blev ju ändå nervös. Vad var det för svart magi jag skulle tvingas gardera mig mot där nere?
Det börjar både bra och dåligt beroende på vem man frågar. Redan på väg till lägenheten från flygbussen blir jag och mins rumskamrat visslade på av ett gäng killar i en passerande bil. I Stockholm hade jag suckat och himlat med ögonen, men nu var jag plötsligt fnissig. Det har var mitt liv nu. Vem skulle fria? Vem skulle erbjuda sig att laga carbonara och introducera mig för sin mamma? Man har ju hört att svenska tjejer fått ett lite väl livligt rykte om sig i andra delar av Europa, så jag var minst sagt spänd för vad Italien hade att erbjuda mig nu.
Venedig må vara drömlikt, ja, men vi befinner oss fortfarande i verkliga livet. Stadens befolkning har stadigt minskat i årtionden. I jakten på bättre ekonomiska möjligheter och levnadsvillkor, föreställer jag mig att de flesta casanovor har flyttat. Någon migration är det i alla fall inte tal om. Här finns det i stället lika många, om inte fler, män i skräckinjagande tighta jeans och dunväst som i Sverige. Samma gäller de män under genomsnittslängden som på något sätt ändå har en elitidrottares självförtroende. Det faktum att jag också tornar upp mig över de flesta av dem med mitt mellanmjölkberikade skelett kanske inte gör mig så eftertraktad heller. Jag har lärt mig att leva med besvikelsen.
En sak som jag kommer att ge de italienska männen cred för är dock att de är väldigt framåt, och inte tassar runt gröten. Jag syftar på den gången då jag och min rumskompis väntade på bussen och en berusad man passerade oss, tittade oss upp och ner, tog en eftertänksam tugga av sin smörgås och viskade ”bellissima”. Eller när jag var på en bar och utbrast ”PADOVA MERDA” (en fotbollsreferens) i en ung mans ansikte och han, i stället för att skälla på mig för att jag förtalade hans hemstad, i skräckblandad förtjusning bad mig om en kyss. Det fick han såklart inte, men modigt ändå!
Nej – the Italian stallion kanske lurar inne på någon trattoria, eller jobbar med att plocka skräp på gatan – men han bor då inte i Venedig. Tyvärr! Den som vill ägna sig åt sådant kul får åka till Rom eller Milano. Ni kan i alla fall trösta med er att han lever vidare i kvinnors fantasier världen över. Eller att Eat, Pray, Love finns att streama.
