Kan ett land fungera medan monarken är sinnessjuk? Och vad händer egentligen när fyra karoliner sitter i fängelse tillsammans? Johan Larsson har sett Lundaspexarnas uppsättning "Peter den store" som uruppfördes 1992 och fått svar på några av frågorna, men är inte helt övertygad av att Lundaspexarna förstår spexgenrens kärna.
Peter den store är ett spex i den alternativa historien. Där Peter den store blir tillfångatagen av den osmanska sultanen och styrandet av det Ryska imperiet hamnar hos Peters kroniskt sjuka bror Ivan. Det är dock inte alla som är glada med Ivan som vikarierande tsar och Peters fru Katarina börjar genast konspirera mot sin svåger.
och hans kumpan Patrick Gordon (t.h.)
i ”Peter den store”. Foto: Johanna Nilsson.
De flesta karaktärerna i spexet har funnits på riktigt men inget ur handlingen har faktiskt hänt. Spexet utspelar sig under Peters krig mot det Osmanska riket men istället för att Peter blev tillfångatagen efter ett förlorat slag så lyckades han i verkligheten vända och vinna kriget. Hans triumfer mot både Sverige och det Osmanska riket gjorde att Peter inte bara kunde expandera Ryssland utan även modernisera landet efter västerländska ideal.
Lundaspexarna vet vad de är bra på och det är sång och dans. Varje kuplett framförs med strålande sång till en orkester som inte träffar en enda ton fel. Koreografin är likaså fantastisk och bjuder på allt från kosackdans till akrobatiska konster. Samma sak kan sägas om dekoren, kostymerna och sminket. Där spexet inte lever upp till förväntningarna är omtagningarna av kupletter. Att misslyckas att ge liv och karaktär till sina omtagningar har blivit ett återkommande problem för Lundaspexarna. Publiken applåderade för att få se mer av talangen på scen, snarare än för att se Lundaspexarna vara kreativa och spexiga.
Tidigare Lundaspex har detta varit ett begränsat problem då spexet överlag varit roligt, men i Peter den store når inte humorn samma höjder som innan och ofta faller den platt. Detta är speciellt märkbart i akt två då man följer Peters tid i fängelse. Akten följer fyra karoliner som är tagna som krigsfångar av sultanen och som sitter inlåsta tillsammans med Peter. Medan karolinerna måste skrika efter vatten och bröd blir Peter serverad tårta och snaps. Trots särbehandlingen faller Peter allt djupare in i en depression och en längtan efter att få åka hem igen.
Stundvis undrar jag om jag tittar på ett studentspex eller en medioker musikal i denna akt. Det är inte förrän slutet av akt två då spexet börjar få fart i komedin när Peter ska finna vad sann lycka är. Plötsligt besöker Bismarcks spöke scenen och guidar Peter igenom vad sann lycka är genom att visa upp olika sketcher om vad glädje innebär. Inte bara är denna scen ett exempel på Lundaspexarna när de är som bäst utan den vänder även hela tonen av spexet till det bättre.
Humorn fortsätter i akt tre. Här introduceras nya karaktärer och publiken får se galenskapen som är Ivans tid vid makten. Det jag önskar är att denna akt inte var den sista på spexet. Hade Lundaspexarna strukit Peters tid i fängelse och istället låtit Ivan, hans kaotiska styre och hans medhjälpare få skina på scen hade Peter den store haft ett bättre fokus och karaktär.
Foto: Johanna Nilsson.
Spexet faller platt för att Lundaspexarna inte lyckats finna föreställningens karaktär. De balanserar på gränsen mellan fars och drama men lyckas inte riktigt med någon av dem. Programbladet får spexet framstå som en komedi utan dess like men väl på scenen sjungs det dramatiskt och propert. Någonstans vet spexet inte vad det vill vara. Kanske är det manuset från 1992 som inte träffar som det ska eller så tänkte Lundaspexarna mer på musiken än komedin.
Lundaspexarna kan vara roliga, det kan man läsa om i flera tidigare recensioner, men Peter den store når inte deras tidigare toppar. Trots det är det ett spex med god kvalitet som definitivt är sevärt för de flesta. I min mening bör dock ett spex ha fokuset på komedin och det upplevde jag inte på Borgens stora scen denna gång.
