Med döden som arbete

Att ta farväl av en döende. Att klippa upp revben. Att kremera ett lik. Att finnas där som stöd. Yrkena som berör döden är många och olika, men hur är det att arbeta med döden som närmaste kollega? Lundagård har träffat sex personer som delar med sig av sina erfarenheter av att arbeta med något som de flesta människor undviker att ens prata om.

Hösten har lagt sig över Lund. De en gång färgglada höstlöven har fallit och sopas nu bort samtidigt som de allt mörkare kvällarna tränger sig på. Alla helgondagstider får lätt tankar kring döden att segla upp till ytan, för att senare sjunka undan igen.

Men inte för Jenny-Ann Gunnarsson. För henne är döden ständigt på agendan. Det var i samband med moderns död som Jenny-Ann Gunnarsson bestämde sig för att ta steget in i dödsbranschen, först som begravningsentreprenör och sedermera som dödsdoula.

– När mamma blev sjuk kändes det som att kroppen tog över. Det var självklart att jag skulle stötta och vara med henne så mycket jag kunde. Där och då var det en typisk dödsdoularoll jag hade, konstaterar hon.

Även om processen kring mammans död var sorglig beskriver hon hur det var fantastiskt att vara en del av den.

– Jag var helt hög på den upplevelsen efteråt, att jag kunde hjälpa den som gett livet åt mig i den här svåra situationen, säger hon.

Men rollen som dödsdoula fanns vid den tidpunkten ännu inte i Sverige. Det var efter att hennes pappa dog några år senare som hon bestämde sig för att utbilda sig till dödsdoula, fast i England. Därefter blev hon den första dödsdoulan i Sverige.

Som dödsdoula erbjuder Jenny-Ann Gunnarsson den döende stöd psykiskt, mentalt, kroppsligt och praktiskt samt fungerar som länken mellan den döende, närstående och de som vårdar. Trots att dödsdouleuppdragen kan variera från fall till fall har de ett fokus på den döende som gemensam nämnare.

– Det är den döende som har utmätt med tid kvar och ska ta många farväl, vi andra tar bara ett farväl, konstaterar hon.

Vi bryr oss bara om döden när det är lite dramatik kring den.

Ett avslutat uppdrag kan vara både tungt och känslosamt, säger Jenny-Ann Gunnarsson, och betonar vikten av egenvård samt att inte komma in i ett uppdrag med egna obearbetade förluster. Hon menar också att det är viktigt att inte bli för känslomässigt investerad i det hela.

– Det går inte att gå in i personens lidande så mycket att man inte kan hantera att föra processen framåt. Det är också viktigt att vi dödsdoulor kan ställa oss utanför vårt ego. Det är inte vad vi tycker och tänker som är det viktigaste, säger Jenny-Ann Gunnarsson.

Hon anser däremot att den största utmaningen är att döendet och döden nedprioriteras i samhället.

– Det uppstår ett utanförskap bland människor som inte bidrar till samhället och genererar pengar, som sjuka och döende. Då blir det svårt att få ihop de administrativa länkarna. Vi bryr oss bara om döden när det är lite dramatik kring den, menar hon.

På frågan om huruvida hon själv kommer använda sig av en dödsdoula svarar Jenny-Ann Gunnarsson ja.

– När pappa dog var jag begravningsentreprenör, men hela den biten bara försvann i krisen och chocken som uppstod. Så jag och mina nära doulavänner har bestämt oss för att vara där för varandra. Det kan hjälpa både mig och mina närstående, säger hon.

Jenny-Ann Gunnarsson konstaterar att hon, precis som så många andra, är rädd för att döden ska bli smärtsam och ovärdig samt för alla avsked den medför. Samtidigt känner hon att erfarenheten som dödsdoula har gett henne en trygghet inför döden i och med att hon vet vad som händer med kroppen rent kliniskt. Hon menar att det är viktigt att inte undvika att prata om döden.

– Jag vill avmystifiera döden, att vi börjar prata om det som något naturligt. Det är jättenaturligt och oundvikligt. Vi ska alla gå igenom det.

Skratt och revben

Läkarstudenten Olivia Berlin är inne på sin femte termin på läkarprogrammet. Hon har nyligen haft ett obduktionsmoment som en del av sin utbildning. Det var hennes första möte med döden.

– Det jag tyckte var jobbigast var stunden som man steg in och såg personen man skulle obducera ligga där på en bår. Sedan när man väl börjar skära och bokstavligt talat skalat av allt så är det inte längre en människa på samma sätt. Man distanserade sig själv ganska snabbt, säger Olivia Berlin.

Obduktionsmomentet gjordes i mindre grupper om sex-sju personer. De fick kolla närmare på hjärtat, tarmar och njurar. Själv fick Olivia Berlin klippa upp revben. Hon tror att upplevelsen till stor del berodde på hur ens grupp var.

– Vi var en ganska skämtsam grupp och eftersom jag själv är ganska skämtsam blev det lättare. Jag tror det hade varit annorlunda om jag haft en grupp som var lite mer seriös. Vi hade ganska bra stämning, men jag vet att det var vissa andra grupper som hade folk som svimmade.

Upplevelsen var spännande, men också något av en ögonöppnare för Olivia Berlin. Två dagar efter tillfället gick hon fortfarande och tänkte på det hon varit med om.

– Det är ju ingenting som man gör varje dag, eller som varje människa får vara med om. Men jag tror att det är givande och bra att ha upplevt det. Jag tror ändå att obduktionstillfället var en insikt om livet och hur enkelt och snabbt [döden] kan hända, säger hon.

Med ett skratt förklarar hon att hon nästan är ohälsosamt distanserad från döden. Det är mycket hon tar för givet och hon tänker på sig själv som ung och odödlig.

– Det är som en skyddsmekanism. Jag vill inte tänka på det. Men jag tror också att det är bra att man reflekterar över sånt.

En ständig balansgång

Höstlöven ligger som en matta över den blöta asfalten på Norra kyrkogården i Lund. De gula och röda färgerna skapar en stark kontrast till den grå himlen när en kyrkogårdsskötare krattar outtröttligt undan dem från gångvägar och gravar.

Krematoriet i Lund ligger i utkanten av kyrkogården. Där kremeras ungefär 14 personer varje dag. Mattias Maltin, krematorieföreståndare, skrattar och förklarar att samhället har en viss förlegad uppfattning av processen.

– Det finns gott om fördomar om vårt yrke! Många har bilden att man står i en källare och slänger in kroppar i en öppen kamin, säger han. 

Det finns saker i mitt arbetsliv som jag inte kan släppa på fritiden.

På krematoriet finns det två ugnar. Att kremera en person tar ungefär 70 minuter. Processen sköts av Sebastian Fors och hans kollega Anders som är krematorietekniker. Sebastian Fors har jobbat med kremering sedan 2020. Innan dess var han kyltekniker, men har en bakgrund som undersköterska.

– Jag har alltid känt att jag har tyckt om att vara med människor, speciellt med äldre människor. Jag satt ofta vak med folk inför döden [som undersköterska reds.anm]. Det krävs att du har stor empati och respekt för det du gör, säger Sebastian Fors.

Han förklarar att yrket är en balansgång. Det handlar om att vara professionell samtidigt som man är emotionellt tillgänglig, ­speciellt när man träffar anhöriga. För Sebastian Fors hjälper det oftast att tänka på hur han skulle velat ha det själv.

– Man måste ju ha en sund distans till det. Det får ju inte glida för långt åt något håll. Det får inte bli industri av det, men man kan inte vara så blödig att man knappt klarar av att jobba. 

– Det är svårt att hitta balans i det, men jag tänker att det är något man antingen har eller inte har i sig, säger han. 

Jobbet kan bli tungt, speciellt när mindre kistor eller deras egna anhöriga kommer in för kremering. Men både Sebastian Fors och Mattias Maltin är överens om att det går att släppa när man går hem för dagen. Mycket har att göra med det samtalsklimat de har mellan varandra. 

– Det finns alltid någonting som kan penetrera muren, även när man jobbat i ett par år. Det kan vara jävligt oväntat men kan leta sig rakt in i hjärtat. Då är det viktigt att man har den tryggheten vi har och kan prata med varandra, säger Mattias Maltin.

Sebastian Fors håller med.

– Det går att hålla det på arbetsplatsen för att man har en så bra och nära relation med sina kollegor. Vi pratar emellanåt privat och är vänner utanför jobbet. Skulle det vara någonting så känner jag att jag skulle kunna ringa Mattias, och Mattias, du känner väl att du skulle kunna ringa mig?, säger han.

Mattias Maltin nickar. Det skulle han. Han har lärt sig att det är mycket lättare att prata av sig med kollegor än med nära och kära. Han berättar att det inte alltid landar rätt, och att han hellre besparar personerna i sitt privatliv de känslorna.

Sören Andersson På Johanssons begravningsbyrå delar samma tankegång. Den nära relationen med kollegorna gör att man sällan behöver ta med sig ett emotionellt bagage hem. Men vissa händelser kan vara svåra att gå vidare från direkt.

– Det finns saker i mitt arbetsliv som jag inte kan släppa på min fritid. Jag sitter och tänker på det. Jag ser ju den bottenlösa förtvivlan i familjens ögon, men hur ledsna de än är så måste jag kunna fokusera på att hjälpa dem att få den fina begravning som de vill ha, säger Sören Andersson. 

Han sitter i en möteslokal på begravningsbyrån. På en bänk finns en samling med kontaktuppgifter till de anställda, en pärm där man kan bläddra bland olika kistor och en pärm med urnor. En dag som begravningsentreprenör kan innebära allt från att åka och hämta en avliden person i hemmet, till att beställa blommor eller att närvara vid en begravning. 

– En begravning ska vara en hyllning som speglar personen. Den är väldigt skräddarsydd. På begravningsbyrån har man ett perspektiv ovanifrån där man har koll på alla aspekter och finns med och stöttar, säger Sören Andersson.

Han förklarar att branschen de senaste åren gått igenom en modernisering. Under covid-19-pandemin erbjöd Johanssons begravningsbyrå att livesända begravningen, mot ersättning.

Hur överensstämmer marknadsaspekten av jobbet med det etiska och känslosamma?

– Man kan inte bortse från att vi är en affärsdrivande verksamhet. Men jag skulle absolut säga, utan att framstå som om jag förfinar mig på något sätt, att varken jag eller någon begravningsentreprenör jag känner är ute efter att sälja. Jag går in med inställningen att lyssna på familjen och hjälpa dem, säger Sören Andersson.

Steget in i dödsbranschen

Tanken om att jobba som begravningsentreprenör föddes för Sören Andersson redan som femtonåring. Då sommarjobbade han på kyrkogården, främst för att jordgubbsplockning inte var särskilt lockande. Den andra dagen kom en begravningsentreprenör som ville ha hjälp att bära en kista.

– Jag blev lite rädd först eftersom jag aldrig sett en död person och tyckte att det var lite skrämmande och otäckt. Men är man kille och femton år så vill man ju vara lite tuff. Så jag sa självklart!” och hjälpte till. När Sören Andersson öppnade locket till kistan så låg där en gammal man som såg så himla fridfull och lugn ut. Det var ingenting som var hemskt eller obehagligt.

Han berättar att han i dag inte har någon rädsla för döden, men att det troligtvis skulle sett annorlunda ut om han valt ett annat yrke.

– Jag älskar livet och att leva och att hjälpa människor, men jag är mycket medveten om att det en dag tar slut. Många kanske inte tänker på det så, men jag ser det varje dag. Samtidigt kan man inte leva som om varje dag vore den sista. Jag lever mycket i morgondagen, säger Sören Andersson.

Josefin Gustafsson-Andersson, studentpräst, menar att hennes närmare 30 år i yrket inte bara har fått henne att tänka på döden, utan även på livet. 

– Jag har sett hur skört livet är, hur lätt det kan trasas sönder. Det kanske hjälper mig att vara lite mer rädd om livet ibland. När det känns tungt tänker jag att en dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.

Både i Sverige och internationellt fungerar studentprästerna som stödfunktion till universitet och högskolor. Josefin Gustafsson-Andersson menar att hon lämpar sig för rollen eftersom hon inte är rädd att prata om det som gör ont.

– Vi finns för studenter och personal som behöver hjälp på olika sätt. Många vänder sig till oss för att få någon att prata med. Samtalen handlar inte så mycket om tro utan mer om livet. Det kan vara att man bär på en sorg för att någon anhörig har dött, berättar hon.

Det finns många ställen och situationer man som studentpräst kan möta döden. Josefin Gustafsson-Andersson förklarar att studentpräster kan plockas in om det sker någon kris vid universitetet. Det kan till exempel handla om att någon student gått bort och då behöva prata med den berörda klassen

Med sina många år som församlingspräst är Josefin Gustafsson-Andersson dock van vid att hantera döden.

– Ibland får jag frågan om hur jag orkar hålla i begravningar, men jag tycker inte att det är så farligt, för mig handlar det om att finnas där för någon i en svår situation och att göra det sista avskedet en aning lättare, säger hon.

Samtidigt erkänner Josefin Gustafsson-Andersson att hon inte är immun mot att påverkas av tunga ämnen som döden. Till exempel tar det mycket energi att vara närvarande i sorgegrupper. Men det finns stöd att få.

– I vår studentprästgrupp har vi handledning en gång i månaden. Det kommer ett proffs och hjälper oss. Om vi har något som är tungt eller svårt kan man få prata om det i ett tryggt rum, säger hon.

Josefin Gustafsson-Andersson betonar även professionalitet som något viktigt för både henne själv och för omgivningen.

– Människor ska kunna känna sig trygga med mig och min roll. Inför en begravning brukar jag alltid vara tydlig med de anhöriga om vad som ska hända och att jag ska leda dem genom det, konstaterar hon.

Det här gör att Josefin Gustavsson-Andersson, åtminstone delvis, kan stänga av när hon går hem. För henne, som för så många andra av de som på en daglig basis interagerar med döda kroppar och döden, blir vardagen viktig.

– Att gå in och ut ur rollen gör att man också kan släppa på garden lite, skratta tillsammans med någon eller gå hem och skälla på barnen. Det hjälper mig mycket att ha en vardag att komma hem till, säger Josefin Gustafsson-Andersson.

Till skillnad från de flesta arbeten blir gränsdragningen mellan jobb och privatliv även en gränsdragning mellan liv och död för de som arbetar med döden.

Jag har alltid känt att någon måste göra det här jobbet.

Tillbaka på krematoriet på Norra kyrkogården står Sebastian Fors och Mattias Maltin vid ugnarna. Precis som för alla andra är döden något de måste förhålla sig till. Men där bredvid krematorieugnarna blir det tydligt att det som endast är en tanke för de flesta är en praktiskt syssla för dem. Trots att jobbet kan vara tungt finns det en sak som motiverar båda.

–  Jag har alltid känt att någon måste göra det här jobbet. Det är bättre att jag och Anders gör det än två andra som inte har respekt för det, säger Sebastian Fors.