Årets nobelpristagare Jon Fosse avslutade för några år sedan sitt storverk "Septologin", en roman i sju delar vars sista två delar nyligen släppts på svenska. Jonathan Juhlin har läst avslutningen på ett storverk av mytiska proportioner.
Det är en fröjd att få återvända till det vindpinade landskap som Fosse skriver fram i Septologin. Romanen kretsar kring en protagonist vid namn Asle som är konstnär. Genom romanens gång får läsaren bekanta sig med den värld som är Asles, där någonstans i en fiktionaliserad del av västra Norge.
Det förflutna återkommer till nutiden, Asle lever i hög grad genom sina minnen och tänker mycket på sin bortgångne fru Ales. En stor del av berättelsen kretsar också kring hur han i den första delen påträffar namnen Asle i en snödriva en kväll och räddar honom. ”Namnen” som han kallas är även han konstnär och delar mycket likheter med Asle.
Det kan låta rörigt och stundtals är det också det. Men det är inte till nackdel för upplevelsen av texten, snarare tvingar det läsaren till att vara uppmärksam på orden och det är genomgående för hela verket. Fosse tillämpar också en berättarteknik som låter orden återkomma i omtagningar. Inte helt olikt Thomas Bernhards upprepningar men formen är vidareutvecklad och ännu mer särpräglad.
Omtagningarna försätter läsaren i en alldeles särskild stämning. Fosse har själv sagt i en intervju att han ville skriva en lång- sam text och det har han lyckats med. Som läsare infinner sig ett lugn när man håller bokpärmarna i händerna. Sannolikt bidrar miljöskildringen och beskrivningen av det vardagliga till den känslan, en känsla av det bekanta, familjära, lugna.
Allt sker genom ett minimalistiskt språk, ett språk som nästintill står i bakgrunden av berättelsen. Septologin är inte ett verk där du på måfå kan slå upp en sida och peka på en mening och direkt uppfatta dess skönhet. Det är snarare ett verk där helheten utvidgas och blir större än de enskilda delarna. Trots det minimalistiska anslaget finns där en rik idémässig karta att utforska.
De tidigare delarna av Septologin har stannat upp vid konsten, minnena, existensen. Det sista bandet av Septologin rör sig mycket kring religionens roll. På de sista sidorna av boken är det som att berättelsen faller sönder till något fragmentariskt men får sin slutpunkt i en religiös extas. Det speglar verket, för lugnet som Fosse förmedlar kan liknas vid det andäktiga lugn en lätt kan känna i en kyrka, eller i detta fallet en katolsk katedral.
