Vad är det som gör att allt fler söker sig till alternativ tro och vad är det som lockar med nyandlighetens syn på livet och döden? En nyfiken Thea Sandin undersöker om spiritualiteten har svar på livets stora frågor.
”Vid allhelgona är barriären mellan de levande och de döda tunn och det är som lättast att känna sig i kontakt med andevärlden.”, säger min yogalärare. Jag är på ett earth flow-pass, som har beskrivningen ”en kombination av yoga och shamanism” men ändå blir jag förvånad. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Yoga kretsar ofta kring meditation och energier, mer sällan talas det om andar. Samtidigt är det ganska trevligt, jag får chansen att tänka på min farmor och allt det fina jag saknar med henne, något jag inte gör så ofta. Jag går därifrån och känner att yogan kanske är ett sätt att tänka lite mer holistiskt på livet, och därmed också döden.
Kopplingen mellan livet och döden benämns sällan i sekulära sammanhang. Mångas fokus verkar vara att maximera att ”leva livet”, utan att reflektera över att liv och död är två sidor av samma mynt, något som är centralt för det nyandliga och dess nya popularitet. Allt fler inom offentligheten pratar om diverse spirituella upplevelser vilket har fått mig att undra varför människor söker sig till något större.
Vad är då nyandlighet? Nationalencyklopedin definierar det som ”en personlig och individuell religiositet som uppfattas som fristående från institutioner, organisationer och dogmer.”. I begreppet inkluderas astrologi, kristaller, yoga och tarotkort, vilket till och med killar på LTH har hört talas om. Men även medium, ”häxkonst”, healing och andar ingår i ”nyandlighet” som paraplybegrepp, vilket kan få även den öppensinnade att dra öronen kring sig.
Nyandlighet är helt enkelt beroende av din subjektiva inställning. Det kanske är denna kravlöshet som har lockat så många de senaste åren. Bianca Ingrosso berättar i en vlogg att något måste ha ändrats i energierna runt henne. Varje dag drar hon samma tarotkort där det står ”du är redo”. I mitt stilla sinne funderar jag på om hon kanske lägger kortet hon drog överst i högen igen och att energier inte har så mycket med saken att göra.
Det är livets ändlighet som ger det mening.
David Thurfjell, professor i religionshistoria, skriver i boken En lockton i ödemarken: Om människans förmåga att besjäla världen att tro och religion kan vara ett sätt att binda sam- man tillvaron och skapa mening i ett komplicerat liv. Vi lever i ett samhälle som har förändrats snabbt och där intrycken fullständigt översvämmar oss.
Nyandligheten kan vara svaret på den existentiella ångest stressen ger upphov till. Precis som med all religion kan du externalisera dina problem. Tjejen du var på dejt med vill inte ses igen – ”universum ville inte att det skulle ske”, du fick inte det där jobbet du sökte – ”ditt stjärntecken och planeterna har en annan plan för dig”, du tappade bort nycklarna och måste stanna hemma – ”det var inte meningen att du skulle gå på den där festen”. Kanske är det inte konstigt att Bianca Ingrosso vill se tecken från universum att hon är redo för något mer, det blir en bekräftelse på att det är något större som guidar ens liv.
Så länge nyandligheten kanaliseras genom yoga, stjärntecken och en allmänt oklar relation till universum kommer få att höja på ögonbrynen, men nyandlighet innefattar även kontakten med andar, medium och healing. Det är ämnen och praktiker som många förknippar med lurendrejeri och utnyttjandet av andras sorg.
I SVT-dokumentären Andarnas rike undersöks människors relation till det spirituella och flera personer intervjuas om varför de går och träffar medium. Svaren är nästan alltid att de har haft någon närstående som har dött och de vill få svar på vad som händer i livet efter döden. Det får mig att undra om människor söker sig till den här typen av andlighet på grund av bristande utlopp för det i det ”vanliga samhället”.
Kanske finns det även något för den skeptiska i att inse att det finns lite död i varje levd dag.
I Sverige har vi i dag få traditioner för att närma oss döden och skapa en sammanhållande tro på döden och livet. Inom många religioner finns det tydligare ritualer för att hantera sin sorg men alla som varit på en traditionell begravning i Sverige vet att det är en ceremoni, sen äts det smörgåstårta och därefter kommer man tillbaka till graven max en gång per år. Utöver det pratas det sällan om de döda och på grund av det sekulära samhället har vi inte längre någon stark tro på en himmel eller liknande. Potentiellt kan nyandligheten därför vara en motståndshandling i ett samhälle som mest tänker på att hela tiden optimera sitt liv.
Eftersom nyandlighet har en sådan tydlig koppling till döden påminns man där ofta om att våra liv kan ta slut när som helst, vilket ger en kärlek till livet. Den svenska filosofen Martin Hägglund, skriver i sin bok Vårt enda liv att det är livets ändlighet som ger det mening. Han hävdar att det inte finns något liv efter detta, medan nyandligheten är plågsamt splittrad i den frågan. En central aspekt av nyandligheten är ändå att närheten till döden och livets slut ska få oss att uppskatta livet ännu mer, och det kanske är den friheten som är anledningen till att många söker sig till spiritualitet.
Oavsett vad så är spiritualiteten på uppsving. Fler och fler blir övertygade, kanske för att de är trötta på den sekulära tron och vill ha något mer flexibelt, eller för att de gillar att släppa kontrollen och lägga sitt öde i universums händer. Än så länge är det dock inte för gemene man, de gånger jag skämtar om att mina vänner är trötta för att det var fullmåne i natt får jag fortfarande tveksamma blickar kastade åt mig.
Men kanske finns det även något för den skeptiska i att inse att det finns lite död i varje levd dag. Genom att reflektera över livets ändlighet kanske man upplever livets färger som lite mer sprakande. Det kan vara värt att testa. Det är allhelgona nu och som min yogalärare sa så är det en perfekt tid att tänka lite extra på döden, och i förlängningen – livet.
