I jakten på kärlek och monogami har Lundagårds Maria Müllern-Aspegren genomlevt missöden från klubbnätter, oväntade familjekopplingar och föga imponerande blind-dates. Vart vänder man sig när alla "traditionella" vägar verkar leda till oönskade överraskningar?
Det tänds i taket, alla går hem till sitt, och jag, jag går väl hem till mitt. Sedan ligger jag och stirrar i taket, skorna fortfarande på, tuggandes en falafelrulle, och känner tystnaden som följs av ännu större tystnader. Jag älskar att vara singel, men ändå känner jag denna odefinierbara känsla av längtan falla likt en stålbult i mitt inre.
När jag vaknar nästa morgon, med ansiktet klistrigt av vitlökssåsen från rullen jag åt i sängen, är jag ändå otroligt glad att vakna själv i min egen säng. Och ärligt talat, om jag hade varit sugen på att påbörja jakten på min själsfrände, hur skulle jag ens börja? Hur spelar man egentligen det heterosexuella spelet bäst?
Som nybliven singel tvingade mina kompisar med mig ut på samtliga nationers klubbar i hoppet att jag skulle tänka (och prata om) något annat än mitt stackars ex i tio sekunder. Det funkade såklart. Snart stod jag ute i rökrutan och bytte nummer och cigarett med en kille som hade på sig en Neutral Milk Hotel-tröja (behöver jag ens nämna att jag har hemsk smak när det kommer till män?). Allt var perfekt i några veckor och jag hade precis köpt en alldeles för dyr On Avery Island vinyl när jag insåg att han och min terapeut delade samma, rätt ovanliga efternamn. Efter en timme av djup Facebook-stalking och nyttjande av offentlighetsprincipen insåg jag (till min stora skräck) att de var far och son. Lund har aldrig varit mindre.
När jag hämtat mig (så gott som det gick) efter ”familjeaffären” ville mina vänner sätta upp mig på olika blind-dates med killar som “jag skulle passa så bra ihop med”. Killarna var alla jättesnälla, men efter att blivit matchad med två olika snubbar som båda ville prata Avanza och kontantinsats på första dejten insåg jag att detta mer var ett test på hur bra mina ”så kallade” vänner kände mig.
Vart ska jag vända mig nu, när jag ratat alla ”traditionella” vägar att träffa någon? Börja ragga snygga utbytesstudenter på SOL:s bibliotek? Se lite förvirrad ut på Forum Medicum i hopp om att säkra en läkarstudent och framtida försörjning i en smäll? Ska jag kanske bara erkänna mig totalt besegrad och ladda ner Tinder? Jag lovar, det här är inte en kontaktannons (fast jo, det är det nog).
