Vad är väl en självständighetsbal på slottet? Dötrist och fruktansvärt långtråkig? Likt Askungen lägger Lundagårds Ella Kettula huvudet på sned och frågar sig hur roligt Finlands främsta självständighetsfirande faktiskt är. När presidenten bjuder in till fest för att fira landet och dess självständighet samlas närmare 2 000 gäster på presidentslottet i Helsingfors och miljontals finländare tar traditionsenligt del av direktsändningen av festligheterna. Och i dag, den 6 december, är det åter dags.
I timmar tågar uppklädda krigsveteraner, politiker, nöjesprofiler, idrottare och andra betydelsefulla finländare i ett långsamt framskridande led i riktning mot presidentparet. Väl framme vid dem skakas det snabbt hand innan gästerna slussas vidare in i slottet. Vad som sedan står på agendan är trängsel med varandra i väntan på att resterande gäster ska ansluta sig till det rum man inte trodde kunde bli fullare än vad det redan är. Efter flera timmar är det dags för musik, mingel, dans och diverse delikatesser för de inbjudna gästerna.
Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli
Hemma sitter resten av finländarna bänkade framför tv-apparaterna med de blåvita ljusen brinnande i fönstret. Man säger något om det avtagande antalet krigsveteraner på balen. Granskar gästernas mer och mindre pråliga festkläder med en dömande blick. Frågar sig hur presidentparet orkar stå och skaka hand så länge. Tidigare under dagen har kanske en av de många filmatiseringarna av Väinö Linnas Okänd soldat tittats på. Man har antagligen hört de pampiga tonerna av Jean Sibelius ”Finlandia” och eventuellt uttryckt sin ståndpunkt i frågan om huruvida den borde ta över som nationalsång. På kvällen samlas familjerna för finmiddag.
Det är för det mesta värdigt, lågmält och stämningsfullt när vi finländare firar vårt land.
Den 6 juni var jag i Sverige och gick då runt och hänvisade till dagen som landets självständighetsdag. Men rättade mig snabbt. ”Nej, just det, jag menar ju nationaldag”. En skillnad liten nog för att blanda ihop de två när man står med en fot i bägge länder. Stor nog för att ordvalet ska åtgärdas. Dagen när landet firas, visst. Men tydligen tycker en del av mig att det är viktigt att skilja dem åt. Att indirekt understryka självständighetens ofrånkomliga historiska konnotationer. Framför allt i dag.
Till och med på den här sidan av Östersjön känner jag att det är en ny ton över självständighetsfirandet i år. Det är inte bara snön som ligger som ett täcke över landets gator. Så gör även det på sistone så ofta nämnda förändrade säkerhetsläget. Insikten om att självständighet inte nödvändigtvis är något bestående.
I år är temat för slottsbalen ”tiderna förändras” och visst ligger det något i det. Det finns ett före och ett efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari. Vad som inte har förändrats är min balinbjudningsstatus. Inga välvilliga smådjur eller goda feér har kommit till min undsättning och jag kan inte svara på frågan om huruvida en bal på slottet faktiskt är dötrist. Men att självständighetstraditionerna är tillräckligt djupt rotade i mig för att jag även i kväll ska kolla på balsändingen är jag däremot säker på.
