Lundagårds utbyteskrönikör Bianca Raffone reflekterar över svårigheten att engagera sig i nya vänskaper när avskedet är nära. Kan man skapa meningsfulla relationer trots den kommande separationen? Och vilka människor är egentligen värda ens tid?
”Den italienska utbytesstudenten har hört av sig igen och frågar om vi ska ses”. Jag beklagar mig inför min kompis. Under min första termin i Lund inledde jag projektet ”skaffa kompisar”. Ett led i detta var att testa på att jobba på nation. I köket träffade jag en italiensk utbytesstudent. Vi hade kul när vi hackade sju kilo morötter till en sittning. Nu hör hon av sig och vill ta en fika och öva på sin svenska. Jag svarar långsamt. Svävande. Drar ut på det. Trots att jag verkligen gillar henne. Problemet är att jag inte orkar engagera mig i någon som snart ska åka tillbaka till sitt hemland.
Denna höst har jag varit i den italienska utbytesstudentens situation. Jag har varit borttappad, förvirrad, ensam och oförstående inför livet här. Dagligen har jag plågat mina irländska roomies med diverse frågor. Hur laddar jag busskortet? Var kan jag köpa sängkläder? Hur hittar vi ett nytt boende när kontraktet tar slut i november?
Dessa människor har svarat engagerat och tagit mig under sina vingar. Ställt upp, lånat ut, erbjudit sig och hjälpt till. Gett suveräna tips om hur en bör navigera livet i Dublin. Jag är så innerligt tacksam. Utan dem hade jag varit ännu mer förvirrad och borttappad.
Utöver att rent praktiskt hjälpa mig har dessa människor varit min trygga sociala hamn. Bjudit in mig i sina kompisgrupper, välkomnat mig till födelsedagsfiranden och syskons Gaelic football-matcher. Det har verkat så självklart för dem att lägga energi på att lära känna mig, trots att jag är här i tre månader och snart ska flytta tillbaka till Sverige igen. Jag hade accepterat avmätta nickar i köket medan frukosten tillreds iklädd hörlurar som nivån på engagemang. För även om jag hoppas att vi kommer ses igen, är risken ganska stor att vi aldrig gör det.
Jag kom att tänka på den italienska utbytesstudenten. Det blev en fika och sen fortsatte jag höra av mig svävande tills hon flyttade hem. Det var en jättetrevlig stund, men jag orkade inte engagera mig i någon som snart skulle flytta. Jag bemötte henne precis tvärtemot de öppna armar som har visats mig. Jag betedde mig snålt och egoistiskt. Jag hade möjligheten att fika med någon annan som planerade att stanna i Lund. Som utbytesstudent har man färre i telefonboken att höra av sig till.
Det är ett beräknade sätt att se på människor och vänskap. Hon var inte värd min tid för att hon inte skulle finnas i min absoluta geografiska närhet. I stället gick jag miste om en vän i Italien, möjligheten att erbjuda lite trygghet i ett främmande land och kanske en riktigt bra pastamiddag. Det borde vara värt min energi om något.
