Vintern i Lund blir lite mindre mörk när Lundagårds kulturkrönikör Elin Syuleymanova möter Jonas Hassen Khemiri. Genom Khemiris ord om kärlek och förlåtelse reflekterar hon över den komplexa vägen genom den första kärleken, och vad man egentligen säger till en främling som betytt mycket för en.
Vintern hade precis kommit till Lund igen när jag promenerade längs Lilla Fiskaregatan och steg in på Akademibokhandeln. Och där framme satt han – mannen som jag visste fanns men som jag ändå inte kunde föreställa mig var verklig. Han som skrivit ord som rört mitt inre. Skrev precis det jag hade känt. Som att han befann sig under min hud och fick mig att känna mig hemma – Jonas Hassen Khemiri. Han som fått mig att uppleva kärlek enbart genom ord.
Efter hans författarsamtal kryllade alla fram till honom vid ett litet bord med en bok var i handen. Jag hade glömt mitt exemplar hemma. Typiskt. Men bredvid mig i kön fanns vykort. Jag valde ett med liljekonvaljer. För de kändes mjuka.
Och jag började tänka på hans ömma ord. Orden som fått mitt eget hjärta att kännas alldeles mört och fått mig att fortsätta tro på att kärleken är det vackraste i världen. När jag nyligen läste om Khemiris novell Det börjar på samma sätt som det slutar, väcktes den speciella känslan som hans ord ger mig. Berättelsen om två hjärtan som misslyckas med att älska. Karaktärerna sitter till slut på samma uteservering, funderar på tusen saker att de har att be om ursäkt för, men som de vill glömma. Bara för ikväll.
För den första kärleken känns ofta alldeles rätt och alldeles enkel. De känner sig möra och tacksamma med rosiga kinder och varma händer. En vacker kärlek som känns som när första snön lägger sig som ett vitt täcke över en stad som sover. Och trots att det är kallt är hjärtat varmt. Och det känns som att det kommer att vara så för evigt. För de känner det första pirret, den första kvällen, den första kärleken. Och de svävar på moln.
Så när det börjar göra lite ont i magen när de är nära varandra, lyssnar de inte. Och när handen inte känns lika varm och kinderna inte blir lika rosiga, struntar de i det. Och när det inte längre känns sådär rätt och enkelt, ligger de vakna om nätterna. Och tänker på alla tusen saker att be om ursäkt för. Men på något sätt är det ändå det vi alla längtar efter. För stunderna då vi blundar, känner oss möra och tacksamma, är vi lyckliga och lite mer hemma.
Så när han satt framför mig kändes allt overkligt. Vad säger jag till någon som fått mig att känna så mycket, bara genom sina ord? När jag till slut stod framför honom skakade min hand när jag sträckte fram vykortet med liljekonvaljer. Han log, med ögon som var lika mjuka som hans ord, och jag sa: Jag har tänkt på vad jag velat säga till dig väldigt länge. Och han log och svarade: Nu har du din chans. Jag andades lite tyngre. Och så sa jag: Allt jag kommer på är att jag vill säga tack. Han svarade: Ett tack kan ibland vara ett ord som räcker till mycket. Han tog upp sin penna och frågade vad jag hette. Och skrev: tack för tack. Min andning blev lättare. Framför mig var han – en alldeles vanlig man, med varma ögon som sa tack till mig. Precis som jag sa tack till honom. Och jag kände mig lycklig.
När jag gick ut igen minns jag inte om det regnade eller inte. För det spelade ingen roll att mörkret hade täckt staden. Jag kände mig varm. Och mitt hjärta kändes alldeles ömt och tacksamt.
