Lundagårds fotochef Johanna Nilsson var under helgen på "festernas fest”, Nobelmiddagen. En annorlunda, men oförglömlig, upplevelse för en student, skriver hon.
– Hej, vill du följa med mig på Nobelbanketten?
Det var samtalet min vän fick när jag vunnit en parbiljett till Nobelbanketten genom Nobellotteriet, en av 30 studenter som varje år får den möjligheten. Helt plötsligt har jag en månad på mig att förbereda mig för ”festernas fest” och därmed även betala priset som är bäst kan jämföras med en lägenhetshyra på Vildanden.
Nobeldagen den 10 december börjar med prisceremonin i Konserthuset i Stockholm. Jag och min partner är placerade på högra balkongen tillsammans med andra studenter. Sikten är bristfällig och en pelare täcker halva scenen. Från balkongen ser vi bara delen av scenen där Nobelpristagarna sitter, däremot har vi fri sikt ner på resten av publiken. Härifrån ser vi allt från Ebba Busch och talmannen Andreas Norlén till David och Anna Kinberg Batra. Listan kan göras lång på högt ansedda akademiker, näringslivstoppar och politiker.
Prisutdelningen är som vilken annan ceremoni som helst, ganska intetsägande. Svenska Akademien håller tal, pristagarna skakar hand med Kungen och vi varvar stillasittande med stående ovationer. När nationalsången sjungits och orkestern spelat The Queen of Sheba’s Festivity March, så är det dags att bege sig mot Stadshuset för själva Nobelbanketten. Här stöter vi på dagens enda stora logistiska brist: garderobskön. I vår garderob jobbar en ensam kvinna som förvaltar tre köer parallellt. Och hon är inte stressad. Visserligen är vi inte heller det, men jag förväntade mig inte att nationerna i Lund levererar ett bättre garderobssystem än Nobel. 1-0 till Lunds alla nationer.
Så hur tar man sig till Stadshuset? Eftersom vi inte kom i en bil med tonade rutor och kostymklädd chaufför så får vi åka buss. På den abonnerade SL-bussen kliver mer eller mindre inflytelserika personer på med stora, påkostade balklänningar och frackar. Det ser ut som vilken annan dagspendling som helst, bara det att alla har någon form av maktfaktor. Och så sitter jag där. Stay humble.
Kön slingrar sig från bussarna in till Stadshuset. Ett fackeltåg välkomnar en på innergården, och sedan är man Blå hallen. Större på bild än i verkligheten, men definitivt mäktigt. Vi sitter på bord 30 – alltså längst bort från scenen och in under valvet. Mina bordsgrannar läser psykologi i Lund och doktorerar i matematik på Chalmers – och jag har jätteroligt.
Tillsammans låtsas vi att vi förstår vad vi äter och dricker, vi följer efter hur professorerna för sig på bordet bredvid och så bryter vi mot en och annan etikettregel. Fyra timmar sittande på banketten flyger förbi, och det är allt tack vare sällskapet.
Här kanske du undrar hur maten och drycken var. Den var jättegod, man förväntar sig ju inget annat. Men jag är varken finsmakare eller matrecensent, så att jag äter en varmrätt med torskrygg färserad med kungskrabba och dricker Marsannay Rouge säger mig ingenting. Men som sagt, det var gott.
Efter att taffeln bryts rör vi oss upp mot Gyllene salen. En vals senare, som jag tränat för i totalt 15 minuter, så beger vi oss mot bussarna igen. Denna gång ska vi ta oss till KTH, som i år står för efterfesten Students’ Nobel NightCap (SNNC). Här samlas omkring 1 800 personer i kårhuset Nymble. Temat för efterfesten är hemligt fram tills dess att dörrarna öppnas. Årets tema är The Great Escape (Verklighet vs. Fantasi) och varje rum har ett specifikt undertema med öppen bar och gratis mat, underhållning och musik.
Det känns som att vi är överallt och ingenstans. Vi dansar till liveband, kollar på framträdanden av studentorkestrar och blir lurade av en trollkarl och hans korttrick. Rummen är dekorerade till sin spets med allt från en stor val i taket till 2D-rum i svartvitt. Allt känns väldigt surrealistiskt och tiden flyger förbi. Helt plötsligt är klockan 05.30 och i sann lundaanda drar vi en halvtimme innan stängning för att undvika garderobskön.
Dagen är svår att sammanfatta i ord mer än att jag hade livets hittills sjukaste 15 timmar. Jag hade absolut höga förväntningar, men kvällen överträffade helt ärligt allt. Det liknar ingenting jag upplevt tidigare. Aldrig mer har jag relaterat så mycket till klyschan once in a lifetime opportunity. Får du chansen att gå på Nobelfesten, tveka inte – du kommer inte att ångra dig.
Topp 3 bästa:
- Bordsgrannarna. På en bankett i fyra timmar är ens bordsgrannar avgörande för hur kvällen blir. Mina bordsgrannar gjorde min kväll. Tack till er!
- Klänningarna. Den enda punkten som inte kräver en förklaring. Så här nära hungerspelen har jag aldrig varit.
- Escaping: Perception. Silent disco + Nobel = sant! Här spenderas utan tvekan den största delen av min vistelse på efterfesten, och det var svinkul.
Topp 3 sämsta:
- Frackarna. Visserligen tar de tråkiga frackarna inte bort uppmärksamheten från de otroliga balklänningarna. Men jag kan inte sluta tänka på när vi kommer att få se en turkos frack på Nobel.
- Portionsstorleken. Är det god mat så vill jag ha mycket av det. Större portioner på banketten tack.
- Akademiska humorn. Missuppfatta mig rätt, det finns en charm med akademiska tal och deras akademiska skämt. Men jag kommer förmodligen att skratta utan att egentligen förstå skämtet.
