I en tid av polarisering ställs högre utbildning inför utmaningen att balansera mellan objektivitet och öppen kritik. I frånvaron av tydlig konsensus krävs en nyanserad syn för att universitetet ska vara en drivkraft för förändring. Det skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Marcus Rossheim.
Vi lever i en tid av polemik.
Från klimatkrisen till konflikten mellan Israel och Palestina, lyser konsensus med sin frånvaro. Så även i den högre utbildningen, som när Chalmers för några veckor sedan valde att förbjuda politiska manifestationer på campus, med hänvisning till ett ”starkt polariserat samhällsklimat”.
Å ena sidan kan man förstå detta utifrån ett objektivt lagkrav. Lärare, forskare och administratörer vid svenska universitet – eftersom verksamheten är likställd statliga myndigheter – ska enligt förvaltningslagen vara ”sakliga och opartiska”.
Läraren som rättar din tentamen ska vara objektiv, i betydelsen att det endast är kursmålen (inte lärarens åsikt om dig) som ska bestämma betyget. De argument vilka ligger till grund för helhetsbedömningen ska vara proportionerligt avvägda och tillräckligt tydliga. Om en kollega vid ett annat lärosäte når samma slutsats, är det troligt att din lärare gjort en objektiv bedömning. Objektiviteten är således ett resultat av konsensus mellan två olika lärare i ämnet.
Å andra sidan, som utbildningsministern skrev för ett år sedan ”[är] ett lärosäte inte vilken plats som helst. Här ska kritik, ifrågasättanden och raka diskussioner vara vardag. Konsensus är inte målet”.
I samhällsvetenskaperna – i regel alla ämnen som handlar om politik – är det en delikat fråga. Hur bedömer en lärare med ett israeliskt medborgarskap, studenten som utan reservationer menar att Israel för närvarande begår ett folkmord? Är studentens argumentation inte ett exempel på ett ”starkt polariserat samhällsklimat”? Hur kommer man här fram till konsensus?
Den omöjliga uppgiften att vara överens om gränsen mellan objektivitet och subjektivitet, förefaller vara ett resultat av samtidens polariserade klimat. Tidsandan kan sammanfattas med Charles Dickens ord: ”It was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of light, it was the season of darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair”.
Om våren ska återvända till universiteten, krävs att individer bidrar till islossningen. Subjektivitet är därför inte dåligt, om det bidrar till nya perspektiv. Faktum är, som vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn konstaterade, att nya frågor – anomalier – är grunden till forskningens och kunskapens utveckling.
För några akademiker kommer kritik naturligt, för andra är konsensus ett ideal. Om universiteten ska bidra till ett paradigmskifte behövs både subjektiva perspektiv och objektiva ambitioner.
Detta gäller särskilt i kristider.
