Julen står runt hörnet och många åker hem över ledigheten – en återvändo som inte alltid är helt friktionsfri. Lundagårds studentlivskrönikör Solveig Nycander skriver om utmaningarna med att bo hemma efter att man flyttat ut.
Historiskt sett har mina hemflyttar, speciellt under de längre loven, tyvärr ofta lett till en slags personlig degradering.
Så fort jag kliver innanför föräldrahusets dörrar blir jag precis lika slarvig och precis lika dålig på att hantera tillsägelser som när jag var 13. Jag råkar göra precis de saker som jag vet retar gallfeber på mina stackars föräldrar: jag lämnar skåpsluckorna i köket på vid gavel, glömmer att säga om jag kommer hem till middagen och dumpar mina saker i hallen så att de bildar en liten hinderbana för den som vill passera.
Att inte bli irriterad när mamma och pappa ställer (rimliga) krav på att jag ska sluta vara så slarvig är dock inte den största utmaningen med att bo hemma. Det svåraste är att jag saknar både rätt och möjlighet att ställa krav på mamma och pappa. Både för att de är mina föräldrar – och för att jag inte bor där längre.
Det här blev jag hänsynslöst påmind om för två somrar sedan när jag fick syn på ett dricksglas som någon använde till att förvara urinprov till ett kommande läkarbesök i. Illa berörd gick jag till mamma och sa att dricksglaset, efter att det tjänat sitt nuvarande syfte, måste slängas. ”Absolut inte, det räcker med att diska ur”, svarade hon, och hänvisade till pappa.
Ett klassiskt trick, men jag tänkte inte ge upp! Kampen mot det kissiga dricksglaset var mitt kall. Fast besluten tog jag mig an min nya motståndare – pappa – men varje argument rann av honom likt vatten från en gås.
”Betyder det ingenting att jag tycker det är så äckligt att jag gråter?” frågade jag till sist (japp, så långt hade det gått).
”Skulle man ha rätt bara för att man gråter?” svarade han och höjde frågande på ögonbrynen.
Jag gav upp, gjorde en scenisk sorti och satte mig på en bänk utanför huset.
Tiden gick, husfriden återställdes och glaset åkte antagligen tillbaka upp i skafferiet. Samtidigt gnagde frågan i mig – varför hade jag skapat så mycket drama och bråk över ett dricksglas? Egentligen tycker jag att alla ska få göra som de vill med sina dricksglas, även mina föräldrar.
Senare på kvällen trillade polletten ner. Jag påpekade att jag (sen några år tillbaka) inte äter fisk, varpå mamma ropade i vild panik:
”Men du måste få i dig näring! Du växer!”
Jag var 20 år och mamma trodde fortfarande att jag växte. Hemma hos mamma och pappa kommer jag alltid att vara ett barn – inte konstigt att jag faller tillbaka i att bete mig som ett.
Och den här Peter Pan-tillvaron är faktiskt inte bara dålig, insåg jag när mamma skickade med mig en stor ost hem och pappa kom springandes till buss-stationen med en påse saker jag glömt.
Ju längre tiden går, desto mer uppskattar jag att komma hem och vara ett barn – så det ska jag göra i jul. God jul och gott nytt!
