Lundagårds kulturkrönikör Andreas Siotis öppnar upp sig om sina snobberier och reflekterar över sin egen medelklassidentitet genom en udda present – en kökshandduk.
Jag tillhör medelklassen. Ett symptom på det är att inte försöka se ut som om jag vore det. Jag intresserar mig (när det verkligen gäller) för vin i flaska – inte bag in box – och att kokettera mig över alla streamingkonton jag lånar.
I dagarna fick jag min efterlängtade 25-årspresent av min kille: en kökshandduk. På den står allt som inredningsarkitekten Nicky Haslam tycker är ”common” med tillhörande dedikering och autograf. Fråga: vad är ”common”? Ett otroligt brittiskt ord som ju syftar på ”commoner” eller bara pöbeln. I Sverige blir allt som verkar vara grundläggande eller något allmänt associerat med medelklassen, typ en vanlig hushållspappersrulle – den skräckinjagande medelklass-servetten.
Nicky Haslam är kort och gott en 80-årig brittisk, subversiv societetsherre samt inredningsarkitekt. Han borde med andra ord vara lika ute som segways på möhippa eller i hans egna ord: Karl Lagerfelds katt. Han har på sig tracksuits och köper kaffe på den brittiska motsvarigheten till 7-Eleven. Han är bland annat känd för att ha haft en relation med Princess Margarets man, Lord Snowdon och har även inrett hemmen hos den engelska överklassen och aristokratin i årtionden. Därför är han något av expert inom ämnet för vad ”common” och inte innebär. Hans kökshandduk, All Things Nicky Haslam Finds Common, är en utelista om man så vill fast för människors beteenden.
I 50-talets Storbritannien rådde lite av en klasspanik. Andra världskriget hade utplånat många av hushållens ekonomier och man ville få lite glans från krigstidens åtstramningsåtgärder. Haslams kökshandduk kan tänkas referera till Nancy Mitford, tillika societetsförfattarina. Mitfords handbok utforskar hur över- och medelklass använder olika ord för att beskriva samma sak. Ett exempel är ordparet ”toilet” och ”lavatory”, där det första associeras med medelklassens finare framtoning, medan det andra används av både över- och arbetarklassen. Mitford hävdar att dessa ord används för att skapa en illusion av överlägsenhet inom medelklassen, medan över- och arbetarklassen inte behöver bevisa sin status.
Detta kan kallas ”omvänd snobbism”. En gång fick jag höra att någon sprutade ketchup på en oxfilé på en sittning, vilket torde bryta mot all gastronomisk omtanke. ”Men han kommer från en riktigt rik familj, de kan ju göra så”, sa min vän.
Idén med kökshandduken är att britterna, världens mest klassmedvetna människor, inte vill göra fel. Kom, de snobbiga budorden! För vad har italiensk mat, ”ditt recept på brownies”, stolthet över sina vuxna barn, botaniska trädgårdar eller jumpsuits gemensamt? Jag är ledsen, ”common!”.
Tyvärr, jag är snobbig! Jag vill kunna luta mig tillbaka mot några förhållningsregler om vad man inte ska göra. Det är skönt i en oförutsägbar värld. Se det som jultraditioner, man gör dem för att göra dem – klä granen eller att kolla på Kalle Anka.
