”Där man bränner böcker, bränner man till slut även människor”, skrev den tyske poeten Heinrich Heine. För författaren Jude Dibia och journalisten Iryna Khalip har nyttjandet av det fria ordet medfört hot, våld, exil och fängelsedomar – ändå tvekar de inte att fatta pennan åter.
– Jag minns i början av 2000-talet när en av våra utrikesministrar under ett FN-möte sade att det inte finns några homosexuella personer i Nigeria. Och jag tänkte bara… ”va?”, säger Jude Dibia.
– Det fick mig att börja ifrågasätta vem jag var. Men ännu värre var att jag inte kunde hitta någon litteratur som skildrade homosexuella nigerianers upplevelser.
Jude Dibia växte upp i Nigieria på åttiotalet. 2005 ger han ut sin första roman Att gå med sina skuggor.
– Jag ville skriva en berättelse som inte kändes som en predikan, utan en berättelse som gjorde det möjligt för folk att lägga sina fördomar åt sidan och bara läsa. Sedan be dem säga till mig om, när allt kommer omkring, de skulle hata den här personen bara för att han är gay.
2014 antar den nigerianska regeringen en ny lag som gör homosexualitet straffbart. ”Brottet” kan rendera upp till 14 års fängelse. Jude Dibia blir en av regeringens första måltavlor och tvingas att lämna landet.
– Länge vägrade jag åka därifrån. Jag tänkte att Nigeria måste och kommer att bli bättre, det tror jag fortfarande, och jag tror att vi behöver bra människor hemma för att se till att saker och ting förändras. Vi kan inte alla bara sticka. Men till slut var det bara en omöjlig situation.
Jude Dibia anländer till Malmö 2014 som en fristadgäst. Fristadsprogrammet är ett internationellt nätverk av städer som under två års tid erbjuder författare, journalister, musiker och konstnärer som förföljs i sitt hemland en tillflyktsort.
I dag är Jude Dibia projektlare för fristadsprogrammet i Malmö. Fristadsprogrammet gav Jude Dibia en möjlighet att fortsätta skriva. Något han hade svårt att göra under sitt första år i exil.
– Exilen tynger ner dig. Det är lätt att ge efter för traumat du får av att bli utkastad ur ditt hem. Jag har sett det hos en del av fristadsgästerna. De kan inte sluta tänka på allt de förlorat.
Iryna Khalip är reporter och redaktör vid Minskbyrån på den oberoende ryska dagstidningen Novaya Gazeta. Hon befinner sig i Malmö för att delta i en paneldiskussion om hot mot pressfriheten.
Iryna Khalip började jobba som journalist i Sovjet i början av 1990-talet. Hon beskriver det som en journalistisk guldålder.
– På redaktionerna kunde man fortfarande höra folk som sa att ”ordet är starkare än kulan”. Det är bullshit. Kulan är starkare än ordet, säger Iryna Khalip.
1994 slog Belarus president Aleksandr Lukasjenko ned hårt på de oberoende medierna i landet. Sedan dess har det inte varit tal om någon guldålder. Iryna Kahlip har hotats och misshandlats av den belarusiska polisen. Hon har också förlorat flera kollegor på Novaya Gazeta. Bland annat den ryska journalisten Anna Politkovskaja som sköts ihjäl utanför sitt hem i centrala Moskva hösten 2006.
2022 dödades 43 journalister, och 413 fängslades, runt om i världen, enligt Reportrar utan gränser. Samtidigt införde 47 länder begränsningar av pressfriheten, enligt forskningsinstitutet V-Dem som mäter demokratiutveckling.
– Vi ser i många länder i Europa att det blir allt svårare att jobba som journalist. Det gäller även Sverige. Pressfriheten i Sverige är bra, men det finns skäl till oro inför vad som håller på att hända, säger Erik Larsson, ordförande för Reportrar utan gränser.
I fjol föll Sverige en placering – från plats tre till plats fyra – i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Tidigare i år publicerade Reportrar utan gränser en rapport som visade att exiljournalister i Sverige fortfarande attackeras, förföljs och hotas av de auktoritära regimer de försökt undfly.
– Det är uppenbart att svenska myndigheter inte gör tillräckligt för att skydda exiljournalister mot hot och hat. Det är jätteallvarligt, säger Erik Larsson.
2010 ställer Iryna Khalips make Andrei Sannikov upp i presidentvalet mot Aleksandr Lukasjenko.
– Vi förstod att det var lönlöst att försöka vinna. Rösterna räknades ju av Lukasjenkos anställda. Men kampanjen var ett sätt att träffa människor.
I samband med en demonstration i december efter valet misshandlas Andrei Sannikov och Iryna Khalip av polis. På vägen till sjukhuset blir de arresterade. Andrei Sannikov döms till fem års fängelse. Iryna Khalip blir också fängslad och spärras in i källaren i ett gammalt KGB-fängelse. I maj flyttas hon till husarrest med sin treåriga son. Husarresten varar i två år.
Hur klarar du fortfarande av att jobba som journalist efter allt som har hänt?
– Det är en dålig vana, svarar Iryna Khalip först skämtsamt, innan hon anlägger än mer allvarsam min.
– Det handlar till viss del om värdighet, men under våra omständigheter är det också en fråga om aktivism.
För att orka hämtar Iryna Khalip bränsle hos humorn.
– Det finns tillfällen då jag bara vill gråta, lämna allt, dunka huvudet i väggen och dö, men då försöker jag alltid hitta ett skämt, säger Iryna Khalip.
– Jag har aldrig skrattat så mycket som jag gjorde när jag satt i fängelse. Fängelsechefen brukade undra hur det var möjligt att vi kunde skratta dygnet runt i våra celler, med hot om straffläger hängandes över våra huvuden. Men vi stöttade varandra. Att skratta var det enda vi kunde göra.
Numera lever och arbetar Iryna Khalip i exil, men hon är besluten att återvända hem till sin lägenhet på trettonde våningen i Minsk. Det bästa hon vet är att sitta där och dricka vin i solnedgången.
Iryna Khalip påpekar att det finns ljusglimtar att ta fasta vid.
– Även om situationen i Ryssland och Belarus ser mörk ut, får vi inte glömma att vi har fått en ny mäktig allierad i kampen mot Putin och Lukasjenko: Alzheimers.
”Där man bränner böcker, bränner man till slut även människor”, diktade den tyske poeten Heinrich Heine redan 1821. Jude Dibia instämmer helhjärtat.
– Varför ger de sig alltid på konstnärerna, författarna, poeterna, journalisterna och musikerna först? Jag tror att det är för att vi kan knyta an till en bredare samling människor, säger Jude Dibia.
– När jag tittar på vilka journalister och författare det är som blir utsatta och förföljda så ser jag att det alltid är människor som kan ta komplexa fenomen och idéer och bryta ner dem på ett sätt som skapar empati hos läsaren. Det är mycket svårare att bränna någon som du känner empati för. Det är därför vi är så farliga för diktatorerna ute i världen.
