"enkel cellulosa" (Albert Bonniers Förlag, 2024) är ofrånkomligen en diktsamling av sin tid med allt vad det innebär. Den kombinerar visuella element, översättning och Krafts särpräglade sätt att balansera mellan poesi och fiktion. Åsa Maria Krafts senaste diktsamling är modern, men inte nyskapande, menar Smilla Sundén Pettersson.
Utifrån Albert Bonniers förlags hemsidas beskrivning av boken kan man utröna att diktsamlingen ska innehålla en sammanhängande handling om pilgrimer som tvingas anpassa sig till följd av en religiös reformation. Denna handling anas under ytan, speciellt om man är medveten sen innan om att det finns en berättelse mellan de lyriska greppen. Läsaren möter karaktärer som täljer helgonfigurer i skogen och träslag som tillskrivs religiös betydelse.
Jag har dock svårt att se att handlingen hade varit lika tydligt för en läsare som inte gick in i upplevelsen med den förkunskapen. Trots handlingen som bör löpa som en röd tråd genom verket ligger något ofokuserat över hela utförandet. Denna brist på fokus tar ifrån texten vad som hade kunnat vara både en träffande berättelse och insiktsfull reflektion över religion och ekologins inneboende kult-potential.
Det första intrycket enkel cellulosa ger är att den vill säga mycket. Den behandlar religion, ett antikt arv, ekologi, kristen symbolik och mycket mer. Tyvärr leder det till ett spretigt och osammanhängande intryck istället för något sublimt eller insiktsfullt.
Verket är till att börja med indelat i två delar, vilka själva är uppdelade i flera mindre delar. Mot slutet av boken får läsaren helt enkelt vända på boken och börja läsa från baksidan. Indelningen är i sig uppfriskande och intressant, men trots att det suddar ut gränserna mellan innehåll och form faller det på målsnöret genom att just innehållet inte verkar veta vad det vill.
Kraft arbetar friskt med radbrytning. Ibland är det mer traditionellt och ibland verkar det rent slumpmässigt, ibland funkar det men oftast känns det bara som att texten inte vet vad den vill. Hon använder sig till stor del av den experimentella radbrytning som blivit vanlig i nyare, avantgardistiska diktsamlingar, där abrupta brytningar som ger ett nästan slumpmässigt intryck är ett vanligt inslag.
Problemet med detta sätt att arbeta med form är att verket lätt blir så fokuserat på att vara avantgardistisk att det glöms bort att det ska säga något också. enkel cellulosa har dock motsatt problem, det är för medvetet om att det finns mycket att förmedla.
Kraft använder sig också av utomstående verk och texter, bland annat en gammal handskrift upphittad i närheten av Syon Abbey i Storbritannien. Genom att infoga den upphittade texten samt översättningen med egna bilder och radbrytning suddar Kraft ut gränsen mellan hennes och andras verk.
Detta ställer intressanta frågor kring var ett verk slutar och ett annat börjar och är i min mening också den starkaste delen av verket, för att inte nämna något vi sett och troligen kommer att se mer av i modern poesi. Genom att inte inkludera mer kring utsuddandet av författarskapets gränser och det experimentella sättet att behandla nytt och gammalt missas ett möjligt pionjärskap.
Allt som allt kan enkel cellulosa bäst beskrivas som splittrad. När den är som bäst kan det skymtas ett nästan mytiskt arv i tema och innehåll, men som sämst är den så medveten om sin potential att den förlorar den. Vissa enstaka verser kan vara otroligt starka medan andra närmast kan liknas vid en ganska oengagerande mindfulnessövning. ”enkel cellulosa” är ett verk med stor potential som tyvärr lägger krokben för sig självt. Det är synd för det är en diktsamling som hade kunnat vara ett mycket starkt startskott på poesiåret 2024.
