Lundagårds utbyteskrönikör Maria Müllern-Aspegren har satt fot på nordirländsk mark för första gången och allt känns förjävligt. För tillfället åtminstone. Hur ska man klara av radikal förändring om man är en rutinmänniska? Och hur ska man överleva en andra förlossning utan någons hjälp?
Jag gråter endast över bagateller: Att jag tappade min nybakade pizza på Parrans klinkergolv eller omtentan som jag måste skriva. Det känns aldrig riktigt befogat. Därför var tårarna jag fällde vid alla de tusen små hejdån i höst märkligt vackra. För första gången i mitt liv kunde min separationsångest faktiskt anses proportionerlig. Jag har aldrig gillat förändringar och trivs absolut bäst i min hemstad, med mina vänner och våra barer vi behandlar som vardagsrum. Så varför skriver jag denna krönika från mitt fängelseliknande korridorsrum i Belfast?
Jag försöker rationalisera detta för mig själv, när jag ligger i min hårda, markant icke-lundensiska säng, penetrerad av denna oerhörda känsla av utsatthet. Det är som att jag är helt nyfödd, fast utan någon förälder att ta emot mig där jag ligger helt bar. Absolut värst är att jag måste brottas med faktumet av att ingen tvingade mig att komma hit. Jag gjorde faktiskt detta mot mig själv, av någon jävla anledning. Herregud.
Hela hösten som föregått flytten har jag gått runt med den terminala diagnosen: utlandsflytt och separation från alla du älskar. Jag har inte kunnat ge mig hän till nya relationer i den utsträckning jag önskat, med vetskapen om att jag snart måste packa ihop mitt liv i två stora resväskor. Likväl har jag känt mig tvungen att släpa mig till alla halvdana hemmafester jag blivit bjuden på. Det är inte förenligt med heltidsstudier och god fysisk hälsa att leva varje dag som sin sista.
Vardagen blev så slutgiltig. Den sista middagen med vännerna, den sista onsdagspuben, de sista Mamma Scan-köttbullarna i korridorsköket. Men jag kommer ju att återvända till Lund, om inte allt för länge. Hur mycket värre kommer det inte kännas i juni, då jag måste vinka av de nya vännerna i Belfast? Det blir verkligen: lycka till med livet, skicka ett SMS, vi ses nog aldrig mer.
För nya vänner har jag faktiskt skaffat mig. Min tillvaro från det att jag började skriva denna krönika har blivit avsevärt mycket bättre. Jag har druckit Guinness fem dagar i rad, hängt med valloner och köpt en cykel att köra i den livsfarliga nordirländska trafiken. Jag tror att jag kommer att trivas här. Men det var nödvändigt att fälla de totalt töntiga och överdramatiska tårarna. Även om jag vet att allt kommer bli okej till slut. Den förutsägbara vilsenheten av en helt ny tillvaro är som någon sorts chockterapi in i vuxenheten. Och det är ju exakt därför jag kom hit.
