Lundagårds kulturkrönikör Elin Syuleymanova om en av sina favoritböcker “Tusen strålande solar” av Khaled Hosseini och gråter med ett värkande hjärta ännu en gång. Inte bara av historien utan också för att hon plötsligt började komma ihåg någon hon trodde hon glömt.
Hosseinis berättelse sträcker sig över 40 år. Boken handlar om vänskapen mellan Laila och Mariam, två kvinnor från olika delar av Afghanistan som blir bortgifta till samma man. De båda lever under förtryck, våld och orättvisa men blir varandras ljus. Och jag minns någon som också var mitt ljus som gav mig mod när jag kände mig svag. Vår historia blev aldrig så lång. Men jag minns honom ibland. Hans honungsbruna ögon och det kluckande skrattet som fyllde varje rum han steg in i. Med en Capri Sun i handen och kepsen med hans initialer broderade.
Mariam blev Lailas trygghet. Och han blev min. Tiderna på fritidsgården med pingisturneringar, armband som pärlades och slöande i soffan. När han visade mig låtar han tyckte om sa han att han skulle skapa musik en dag, om fotbollen inte gick vägen. Han var snäll, godhjärtad och ljus. Köpte med sig extra godis så det skulle räcka till alla. Stunderna när det kändes mörkt, som det kunde göra när man var femton och förvirrad, sa han: “Men om någon ska klara det, är det du”. Och mitt hjärta fylldes med mod.
Han var som en sol. Som koffeinet från en kopp starkt kaffe. Som en regnbåge. “Vi ska ta oss ut i världen, Elin. Vi ska klara allt” sa han. Men när jag mötte hans blick och tyckte den kändes lite mörkare skrattade han kluckande bort det. För det var väl enklast så. Jag kan känna mig skamsen för att jag inte frågade igen. För vem sken för honom om han blev trött?
När vi började på gymnasiet var dagarna på fritidsgården över. Och vi slutade träffas. Med tiden blev ansiktet vagare. Rösten svagare. Ett tag kunde jag inte ens komma ihåg hans skratt. Ibland kunde jag gå förbi vår gamla skola och någon gång var det nästan som att jag kunde se honom stå utanför ingången som en svag siluett. Med en Capri Sun i handen och kepsen på huvudet. Och höra skrattet som ekade. Men det var inte han.
Han är fortfarande femton i mitt minne. Och jag vill bevara honom där som en glasskulptur i ett skåp. Orört och stilla. Som ett minne av den som fick mig att känna att jag kunde klara allt. För jag är rädd att han skulle bli besviken om vi skulle mötas idag. Så jag vill låta honom kännas i mitt kaffe på morgonen för att ge mig modet bara han kunde ge.
Hosseinis bok påminde mig om en saknad till någon jag inte längre känner. Kanske har vi gått förbi varandra som främlingar? Mariam gick bort. Men Laila fortsatte känna henne överallt. För hon blev hennes hjärtas ljus, precis som han blev mitt. Ibland när det känns lite mörkt igen så tänker jag på hans glittrande ögon. Jag minns honom säga: “Elin, va inte ledsen. Allt blir bra”, och mitt hjärta fylls med mod igen. Och jag kan känna hur både han och Mariam fortsätter lysa som tusen strålande solar.
