2024 blir året när sad girl-musikens egentliga suverän får sitt välförtjänta erkännande. Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg om varför det är dags för sad girl-musikens Hall of Fame att bereda plats för Bruce Springsteen.
”Jag har gaslightat mig själv in i en depression med sad girl-musik”, säger en av mina korrekompisar skämtsamt, apropå spellistan som ständigt surrar i vårt kök: Lana Del Rey, Lorde, SZA, Taylor Swift, Billie Eilish – en parad av sad girl-musikens okrönta drottningar.
Men kanske att det snart sällar sig ytterligare än regent till raden av melankoliska monarker. Det tror i alla fall Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal, som i podden Gräv bort Skåne förutspår att 2024 års tjejmusik kommer att bli – trumvirvel – Bruce Springsteen.
Ida Ölmedal är något på spåren. För Bruce Springsteen gör den bästa sad girl-musiken. Jag förstår att en del blir instinktivt upprörda när jag kommer dragandes med en gubbe i tjejmusikens heliga tempel – men ge mig en chans att förklara varför han hör hemma där.
Sad girl-musikens huvudperson är ”den melankoliska unga kvinnan som önskar sig mer än vad livet har att erbjuda” och ”kännetecknas av sin själsliga smärta över sakernas tillstånd”, skriver Izabella Rosengren i ett reportage i Göteborgs-Posten. Den karaktären är ett stående inslag i Springsteens låtkatalog. Ta ”Racing in the Street”, till exempel: She sits on the porch of her daddy’s house/But all her pretty dreams are torn/She stares off alone into the night/With the eyes of one who hates for just being born.
Det som lyfter fram Springsteens inneboende sad girl mest är dock hans trassliga relation till sin pappa. Douglas Springsteen var en tystlåten, oberäknelig, alkoholiserad, våldsam knegare, som senare i livet diagnostiserades med paranoid schizofreni. Men han var också förebilden Bruce stöpte sin persona efter när han klev upp på scen. I sina memoarer skildrar Bruce ögonblicket han står vid sin pappas dödsbädd. Han minns hur faderns fötter, röda och gula av psoriasis, sticker ut under det vita sjukhuslakanet. ”Det är min fiendes fötter, och min hjältes”, skriver han.
Efter 40 år i terapi har Bruce försonats med sin pappa, men skräckgestalten som hemsökt honom hela livet är förevigad i låtar som ”My Father’s House”, ”Independence Day” och ”Adam Raised a Cain”. Bruce Springsteen är kungen av daddy issues. Om det inte rättfärdigar epitetet sad girl, vet jag inte vad som gör det.
Till syvende och sist handlar sad girl-musik om råhet och äkthet. Om att knyta an till sin publik utan att filtrera bort det vemodiga och personliga. Här är Bruce Springsteen oslagbar, precis som Ina Lundström konstaterade i sitt sommarprat i fjol: ”När en sång romantiserar just ens egen vardagsgråa lunk, då är det som att det inte bara är vi dödliga som hör musiken, utan som att artisten också hör oss. Det är därför Bruce Springsteen är världens bästa liveartist. Ingen musiker är bättre på att se och höra sin publik.”
Nästa gång min korrekompis känner för att gaslighta sig själv in i en depression råder jag henne därför att vända sig till rock n’roll-trubaduren från New Jersey. Det är precis som Lana Del Rey själv konstaterar i ”American”: ”Springsteen is the king, don’t you think?”/ I was like, ”Hell yeah, that guy can sing”.
