Du ska välja utbildning, kanske en master eller doktorandtjänst. Det första du möts av när du letar universitet på nätet är universitetsrankningar. Men hur pålitliga är de egentligen? Vad är det de faktiskt mäter?
Det är en tidig morgon i juni, du är på väg hem från din sista tentamen. Du känner ett härligt tryck i stegen när du går in i ditt korridorsrum. Det lär dröja ett tag innan jag ser detta ställe igen, kanske du tänker, innan du knäpper första ölen.
På andra sidan Lund, i universitetsadministrationens slingrande korridorer, sitter universitetsledningen och väntar med spänning. Deras egen, rättade, tentamen kommer nämligen publiceras i dag, offentligt, för alla att se.
”Vilken rankning når vi denna gång? ”
För den som ska välja universitet kan det verka som ett av de större valen i ens liv, och dessa rankningar är ofta det första man möts av när man börjar leta efter möjligheter. Låt oss fokusera på QS, Quacquarelli Symonds – rankningen (ja, det är på riktigt vad det står för).
Det som står för den huvudsakliga delen av metodiken är dessa nio huvudsakliga kriterier: academic reputation, employer reputation, faculty/student ratio, citations per faculty, international faculty ratio, international students ratio, international research network, employment outcomes och sustainability.
Dessa läggs sedan ihop till poäng som bestämmer vilken rang universitetet får gentemot de andra. Men om det är bra studier man vill åt, kan denna rang vara mycket missvisande.
För visst är hållbarhet, ”employment outcomes” och ”employer reputability” viktigt, men vad spelar det för roll när det gäller utbildningens faktiska kvalitet?
Och visst är det kul med ett universitet som har en diversifierad skara studenter från världens alla hörn, men återigen, vad har det egentligen att göra med utbildningen?
Ett tydligt exempel är University of Tokyo, som har 100/100 poäng i akademiskt anseende, över 90 poäng på alla andra akademiskt bundna kriterier, men endast 10,3 i ”international faculty” ratio och 29,2 i ”international students” ratio. Detta gör att de hamnar mycket längre ned på listan, endast på grund av hur många internationella studenter och fakultet de har.
Det finns dessutom ett djupare problem som gömmer sig i hela konceptet med universitetsrankningar, något som de alla delar, nämligen att de blir något av en självuppfyllande profetia. För vilka universitet söker sig de flesta internationella studenter, internationell fakultet och ger högst anseende bland arbetsgivare?
Svaret är detsamma: de högst rankade.
Det blir därmed väldigt lätt så att en hög rankning för ett universitet sätter igång en uppåtgående spiral, som ser till att universitet behåller en hög rankning oavsett hur bra utbildningen i sig faktiskt är.
Det är faktiskt märkligt hur lite av rankningarna som består av kriterier som är relevanta för kvaliteten på utbildning, vilket borde vara det primära syftet med dessa rankningar.
Mitt tips är att ta dessa rankningar med en nypa salt. Att varken du eller universitetets administratörer, som oroligt vankar av och an i korridorerna i väntan på en kvalitetsstämpel, ska se dessa rankningar som avgörande.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
