Düsseldorf, Skåne är dels ett syntigt tidsdokument, dels en allmängiltig skildring av vad skapandet kan betyda för en människa. Emmy Odeskog ser Patrik Blomberg Books långfilmsdebut och påminns om den stora vikt som läggs vid vad – och vem – som väcker vår unga längtan.
Året är 1986 och den svenska syntkulturen peakar. I en icke-namngiven ort någonstans på den skånska vischan bor Fredrik och Nina. Två unga, kära syntare som är besatta av sitt skapande och av varandra. Fredrik spelar i ett syntband, och Nina fotograferar. De är nykläckta vuxna, som, trots sin nyfunna myndighet, fortfarande befinner sig i ungdomens förlåtande gränsland.
Men när Nina kommer in på en fotoskola i Stockholm gör sig verkligheten påmind. Olikheterna mellan henne och Fredrik tydliggörs. Hon är rik, välbärgad och nedflyttad från huvudstaden medan han lever från hand till mun med sin alkoholiserade mamma. Samtidigt som paret bråkar briserar dysfunktionaliteten i Fredriks familj och hans mående försämras. Hela tiden ligger syntmusiken som en stabiliserande slinga i bakgrunden och veckan kulminerar i Fredriks första spelning.
Kanske mer än någonting annat är Düsseldorf, Skåne på så vis en film om musik. “Det är Sveriges första syntfilm, och så vitt jag vet så är det troligtvis världens första syntfilm också” säger regissören Patrik Blomberg Book i en intervju med SVT, publicerad 24 januari. Han grundade själv syntbandet Ausgang Verbote under sina ungdomsår, och är alltså väl bekant med musikeran i fråga.
Om detta är han förstås inte ensam. Många sextiotalister kommer att känna igen sig i porträtteringen av 80-talets säregna syntkultur. Det nostalgiska värdet är i sig självt inte att förminska, men konceptet är inte för den sakens skull helt unikt. Konst och estetik har i alla tider varit viktiga verktyg för att utmärka sig och finna sammanhang – något som landsbygden är känd för att göra extra knepigt. Han beskriver således samtidigt något högst allmänmänskligt: sökandet efter någonstans att höra till.
Blomberg gestaltar även, genom Nina och Fredriks relation, klasskillnader på ett och intimt verklighetsnära sätt. ”Men det finns väl skolor i Skåne också?” svarar Fredrik när Nina berättar att hon sökt in till fotoskolan Stockholm. Jo, fast de är inte lika bra, svarar hon. Landsbygden, visar det sig, håller inte Nina och Fredrik fångna på samma premisser. Han har till skillnad från henne inget att trilla tillbaka på. En avgrund öppnar sig istället undertill, och Fredrik dansar plågsamt tydligt på dess rand med Ninas glatta hand som balansstav.
Till detta läggs landskapet. I Skåne är det inte skog som omger de små orterna, utan luft. Tomhet och tystnad. Fälten breder ut sig flera mil i taget, och speglar den pseudo-frihet som också verkar finnas i andra aspekter av Fredriks liv. Isoleringen görs därigenom alltmer påtaglig, och Fredriks desperation efter flyktvägar – efter synten och Nina – ges en nyanserad kontext.
Trots att filmen på så vis berör många svåra ämnen hålls mörkret genomgående på behändigt avstånd. Inga skador får blöda, inga bröstvårtor synas. Jag vet inte om det beror på låg budget eller på att man vill sortera in filmen i ungdomskategorin. Kanske båda. Det är i vilket fall synd, särskilt då Erik Svedberg-Zelman, med sin fina insats i rollen som Fredrik, öppnar upp för någonting mer. Med de medel han har – röst, mimik, blick – tillreder han Düsseldorf, Skåne en brännande råhet som i övrigt saknas.
Blombergs främsta fördel ligger med det sagt i att han lyckas förena det tidsspecifika med det allmänt ungdomliga. Basslingor med längtan. Nostalgin går min generation över huvudet, men sannolikt rakt in i hjärtat på våra föräldrars. Kanske kan Düsseldorf, Skåne hjälpa oss bygga lite behjälpliga broar till föräldragenerationen. De aldrig sinande referenserna till 80-talet tar då i alla fall inte skada av att bli lite mer begripliga.
