I snart två år har Rysslands anfallskrig av Ukraina pågått. Sedan dess har det säkerhetspolitiska läget i Europa trissats upp, och man har nu börjat tala på allvar om risken för ett krig på svensk mark och med svenska soldater. Måns Helldin och Nathan Hassler från organisationen Operation-Change menar att svenskar och svenska studenter behöver ta kriget på större allvar.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribenternas egna.
Det är krig i Europa. Systematiskt bombar Ryssland sjukhus, skoloroch bostadsområden. På ockuperad mark våldtas, torteras och mördas civila. Längs fronten är röda kors prioriterade måltavlor. Ändå har det mellanstatliga stödet till Ukraina minskat med 90 procent de senaste 14 månaderna.
Det finns starka argument för ett fortsatt och utökat stöd till Ukraina rent militärstrategiskt. Varje pansarskott som levererar verkan i målet är en rysk stridsvagn mindre att bekämpa senare. Det är långt billigare att låta våra vapensystem göra vad de är byggda för här och nu än att ta kampen själva när den ryska östersjöflottan landstiger på Gotland.
När våra politiker och militära ledare nu ber oss förbereda för krig finns det inga tveksamheter kring varifrån hotet kommer. Det finns på andra sidan Dnepr och den enda anledningen till att det inte är här är att ukrainarna står emellan. Ett kraftfullt stöd till Ukraina är en lönsam investering.
Men egentligen handlar det inte om huruvida vi får utväxling för våra pengar. Vi ska inte hjälpa Ukraina för att det är det strategiskt riktiga. Vi ska hjälpa Ukraina för att det är det enda riktiga.
Frihet, rättvisa och demokrati. Fundamentala värden som lättvindigt används som slagträn i den inrikespolitiska debatten, försvaras nu av Ukraina. Inte som de abstrakta begrepp de har kommit att bli här i Sverige, utan som realiteter. Din frihet och rätt att bestämma över ditt eget liv äger du fortfarande för att tusentals ukrainare har gått i döden för den. Det är vår plikt att hjälpa dem.
När den fullskaliga invasionen inleddes i februari 2022 fanns en bred uppslutning i väst kring vikten av att stödja Ukraina såväl civilt som militärt. Från Washington hette det att Ukraina ska stöttas ”as long as it takes”. Numera har ”takes” symptomatiskt nog bytts ut mot ”can” i vita husets talepunkter. Stödet från väst sviktar i ett läge som är synnerligen kritiskt såväl militärt som humanitärt. Nu måste civilbefolkningen – det vill säga var och en av oss – träda fram och växla upp. Genom att stötta Ukraina visar vi vägen och går före politiken.
Inte minst gäller det oss studenter. Det behöver inte handla om att hjälpa till på plats – en hel del arbete kan, och bör rentav, genomföras här på hemmaplan.
Skolor som behöver bygga skyddsrum, internflyktingar som förlorat sina hem och en sjukvårdsapparat under enorm press behöver vårt stöd. Vi som privatpersoner kan inte skänka stridsflygplan, men det betyder inte att vi saknar möjligheter att hjälpa Ukraina. Utan ett fungerande civilsamhälle kommer inte heller Ukrainas militär att lyckas med sin uppgift.
Sverige har ingen stolt historia av väpnat motstånd mot Europas despoter, vi kan inte erbjuda några moraliska insikter eller berätta för ukrainarna om motståndsvilja. Allra minst har vi någon rätt att säga till Ukraina i vilket läge de ska sätta sig vid förhandlingsbordet.
Vi kan bara ge Ukraina förutsättningarna att vinna det här kriget. Genom att bidra med pengar, materiel och engagemang.
Med ständig närvaro i Donetsk har OperationChange god inblick i hjälparbetet på plats. Sverige har ett gott rykte i Ukraina. Svenska donationer håller hög kvalitet och gör verklig skillnad för människorna som lever i städerna kring fronten. Svenska volontärer arbetar outtröttligt för att hjälpa den ukrainska befolkningen.
Vi ska inte förlora det ryktet nu. Ukraina behöver vår hjälp. Det är vår allas uppgift att se till att de får den.
Nathan Hassler och Måns Helldin, OperationChange
