Lund har länge varit en högborg för lustigheter och lustigkurrar. Komikern och förre spexaren Henrik Nilsson tror att nyckeln till lundaspexens framgång är mycket enkel.
– Du behöver några feta sångnummer och en glad entrékuplett, säger han.
Det är med vana steg som Henrik Nilsson klättrar uppför trapporna till AF-borgens tredje våning. I dörren till Studentlivsvåningen hälsar han på ett bekant ansikte innan vi slår oss ned i de röda sammetsstolarna i Lilla mötesrummet.
– Det första som slår en när man kommer tillbaka är doften. Det har varit samma goa doft i AF sedan jag var här för första gången för 25 år sedan, säger Henrik Nilsson.
Henrik Nilsson har varit förman för Lundaspexarna, engagerad i karnevalen och vd för AF-borgen. I slutet av 90-talet började han läsa medie- och kommunikationsvetenskap vid universitetet. Han hittade snabbt in i spex- och karnevalsvärlden.
– Jag har hållit på med underhållning sedan jag var liten och har alltid tyckt om sådant som har väldigt hög densitet av text. Det är lite nördarnas revansch att komma in i spexvärlden. Plötsligt kan alla andra också texter av Taube och Ramel och Hasse å Tage utantill.
om man ska tro Henrik Nilsson. Foto: Isak Aho Nyman
Det första lundaspexet, Gerda, sattes upp på Akademiska Föreningen 1886 (Uppsalas spexscen föddes redan omkring 1850, men det behöver vi inte lägga alltför stor vikt vid). 138 år senare är spexen fortfarande studenthumorns självklara nav. Henrik Nilsson tror att spexens utformning har varit nyckeln till deras varaktighet.
– Kan jag bidra med någon sanning är det just vikten av utformningen. Jag tror inte alla tänker på varför den är så gångbar. Spex är lite buskis och ganska enkelt. Det måste det vara eftersom det är amatörer som gör det och ensemblen hela tiden byts ut. Även om det inte är proffs på scen går det fortfarande att leverera något som är trevligt att titta på.
Vilka är de viktigaste beståndsdelarna för att få ihop ett klassiskt lundaspex?
– Alla spex måste bygga på att det finns en ond och en god. Och gärna en kärlekshistoria. Då har du intrigen i alla fall. Och så behöver du några feta sångnummer och en glad entrékuplett. That’s it. Det är som en opera. Handlingen är ganska enkel, du ska bara klä den i olika toner och miljöer.
Henrik Nilsson råder även spexförfattarna att hålla föreställningen kort. Ju färre minuter på scen, desto bättre – åtminstone i de flesta fallen.
– Det är sällan man hör publiken säga efter föreställning att dem tyckte att det var bra, men lite för kort. Däremot hör man ofta folk som säger tvärtom. Tätt mellan låtarna – det är ett framgångsrecept.
Lund är en lite udda stad på många sätt.
Till spexens mest framträdande beståndsdelar hör också spriten. Alkoholen dyker ofta upp som en punchline, referens, klangbotten, eller – i vissa fall – bränsle. ”Nu ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja”, som Hasse Alfredsson uttryckte det i Djingis Khans ”Härjarevisan”.
– Ser man till de gamla spexen är det många som har hela akter som driver med hur mycket man dricker. I Uarda, till exempel, i andra akten med mumierna, bygger jättemycket av humorn på att de dricker och är obegränsade, säger Henrik Nilsson.
– I kulturen runt spexen är det klart att det har varit naturligt att konsumera onaturligt mycket alkohol. I alla fall i de kretsar jag har arbetat. Och det gäller ju egentligen alla sammanhang i studentlivet: nationer och kårfester och baler och karneval. Det har funnits en överdriven romantik kring drickandet. Min känsla är dock att det är bättre i dag.
Lundahumorn har även kritiserats för att vara smal och exkluderande. Henrik Nilsson håller inte med. Han tror snarare att känslan av exkludering beror på vilka som sitter i publiken.
– Det är inte längre så att spex alluderar på klassiska verk eller att humorn kräver någon djupare bildning. Det mesta är goa låtar och sura skämt. Och det är ju underbart.
I fjol satte Henrik Nilsson upp föreställningen Sidor av Lund i Stadshallen. Till toner av jazz, visor, pop och rock drev han med insändarivriga nejsägare, frackgubbar, hemliga ordnar, cykelaktivister och Jätten Finn.
– Lund är mycket mer än bara det akademiska Lund. Idrottsrörelsen, handeln i stan, storföretagen – staden har många ansikten.
Ansikten som Henrik Nilsson känner väl. Han är född, uppvuxen och boende i Lund. I dag jobbar han vid universitetet.
– Lund är en lite udda stad på många sätt. Många retar sig på Lund för att man upplever att det är en liten bubbla – men jag tycker att det är en trevlig bubbla. I grund och botten gillar jag staden.
Vad kännetecknar lundahumorn?
– För mig är lundahumor förknippat med ironi och en känsla av att inte ta så mycket på allvar. Det finns en distans mot allting som framstår som tvärsäkert och ett starkt ifrågasättande drag. Om du får önska fritt – vad hade du velat se på en lundensisk humorscen?
– Det hade varit jättekul att ha en hemvändarafton och samla dels komiker från stan, men även sådana som har läst vid universitet. Det hade blivit en jävligt bra föreställning.
Listan på lundakomiker är lång: Nour El Refai, Marika Carlsson, Fritte Fritzon, David Batra, Henrik Widegren, Johan Glans, Jesper Rönndahl, Johan Wester, Anders Jansson, Anders och Måns – och så alla gamla spexare.
– Nästan alla som slagit igenom flyttar ju till Stockholm – det är så jäkla dumt. Det hade varit kul att reclaima dem.
När vi lämnar AF-borgen har det hunnit bli mörkt. De snötyngda träden utanför ramar in fontänen och universitetshuset. Ett gäng gladlynta studenter står och vinglar på en isfläck vid entrén till Tegnérs och ett par i frack och aftonklänning passerar förbi, arm i arm.
Henrik Nilsson rättar till sin röda mössa med favoritlaget Liverpools emblem på och fattar tag i sin cykel.
– Jag är ganska sällan i borgen nuförtiden, men det är härligt att vara tillbaka. Jag har alltid sett borgen som en sjudande plats för mångfald och kreativitet och glädje – ständigt kombinerat med fest. Det är en skön känsla att vara här.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 1 2024.
