Ali Alonzo debuterar med en diktsamling som svettas, blöder och skriker. Känslor är starka, stressen är hög och mycket är otroligt äckligt. Samtidigt tvingas ibland en ovälkommen ironi in i den upptrissade stämningen. Isak Aho Nyman recenserar "Jag tänker bli äcklig" (Norstedts).
Ali Alonzo är den ovanliga sortens debutant som redan har ett visst kändisskap när hans debut kommer. Genom att verka inom Stockholms litteraturscen och vara med och driva litteraturtidskriften Babo har han gjort sig ett namn som en av den nya generationens svenska poeter.
Alonzos stil är grundad i interneterans snabba tempo och korta uppmärksamhetsspann. Ämnen och bilder dyker upp och försvinner, dyker upp och försvinner. De få bilder som repeteras flera gånger blir därför speciellt starka. När Alonzo gång på gång skriver om knivar och blod och att skära blir det extra viktigt just för att det som kom innan bara tilläts försvinna i väg.
Som en panikattack väller texten fram, en inblick i diktjagets tankar om sig själv och andra. Tankar som trots att de ligger stilla på en sida känns som att de kommer flygande i omöjliga hastigheter. Kapitlet ”Att vässa och svälla och tömma” tar det här till sin spets och påminner bitvis om den framlidne Ola Julén.
Juléns poesi fungerar till stor del på grund av att den stannar inom en och samma verklighet, hur skev och märklig den än är. Alonzo brister i de stunder då han nästan tvångsmässigt bryter sig ut ur den tryckt frenetiska stämningen för att se sin poesi utifrån.
Det blir aldrig helt ironiskt, men Alonzo blinkar då och då åt läsaren som för att visa att han själv ser att hans text är allvarlig. Ofta läses det som en rädsla för att uppfattas som melodramatisk, en rädsla som står i vägen för att Jag tänker bli äcklig ska bli en verkligt fascinerande bok.
På ett ställe tilltalar diktjaget läsaren: ”Skrika något som / JAG ÄR FÖNSTRET NI RÖKER UR!!!!!! / och ni hade ätit upp det direkt”. En slags förklaring av de ironiserande blinkningarna mot publiken. Ali Alonzo är en författare som skriver väl medveten om sin position inom den svenska poesins väldigt lilla scen, och de begränsningar som det medför.
Jag tänker bli äcklig är en debut, med en debuts alla förtjänster och brister. Den visar upp en poet med en imponerande förståelse för stämning och språk, men med en lika stark panik för att avvisas i förtid. En författare som kan komma att göra något riktigt stort när han blir trygg nog i sitt uttryck för att kunna bortse ifrån både publik och kritiker.
