Fångad av sin ovanligt existentiella Tiktok-algoritm, reflekterar Lundagårds studentlivskrönikör Clara Castenfelt över de tusentals människor hon har korsat vägar med och hur dessa möten lika gärna aldrig kunde ha hänt.
Visste du att det totala antalet människor som någonsin har fötts är cirka 100 miljarder? Eller att antalet möjliga människor som kan födas – eftersom man kan bygga alla sorts individer med det mänskliga genomet – är så astronomiskt stort att de flesta människor som någonsin skulle kunna existera aldrig kommer göra det? Det är vad min Tiktok-algoritm bestämde sig för att jag behövde höra nyligen. Inte nog med att jag spenderat en vecka inomhus i en pöl av tårar, sörjandes min nyligen avslutade utbytestermin och att jag ska lämna Lund till sommaren. Det är tydligen ingen kris om inte amerikanska astrofysikern Neil DeGrasse Tyson kommer och lägger ett litet existentiellt körsbär på toppen.
Nostalgin är en smutsig lögnare som insisterar att saker är bättre än de egentligen är. Men efter att ha blivit personligt utsatt av mitt eget sociala mediemönster inser jag att det sällan är platserna man lämnar som etsar sig fast i minnet, utan människorna man lämnar bakom sig. Man råkade interagera och, om man har tur, berika varandras liv i en ofattbar utsträckning. Som min vän sa till mig häromdagen när vi gick igenom Lundagård, ”är det inte sjukt att just du och jag blev kompisar?”
Att höra de otroligt låga oddsen som ens relationer låg på innan de skapades gjorde mig otröstlig. Jag kunde ju faktiskt ha valt att ta en senare buss den där sommardagen för nästan tre år sen och gått miste om en av världens bästa människor, min partner. Jag kunde, i sista sekund, ha gett efter för min ångest och valt att inte flytta utomlands. Då hade alla de vänskaper jag knutit där nere helt raderats från kartan. Det var som om jag sörjde dem, trots att de hänt.
Det värsta är att jag aldrig kommer att kunna behålla dem alla samtidigt. Jag kan inte skydda dem i bubblan av vår tillfälligt sammanflätade vardag för alltid, för det finns inget sådant. Man tar dem för givet när de är där. Det blir svårt att tänka på hur livet skulle vara om man inte träffat dem. Ända tills det är dags att röra sig vidare, såklart. Då sätter man naglarna i dörrkarmen och sparkar för glatta livet. En dag till. Snälla, en dag till.
Jag vet inte hur väl lämpade vi människor är för att ha så komplex information om vår sköra existens konstant tillgänglig för oss själva. Du hade lika gärna kunnat stanna där, någonstans i oändligheten, som ett gäng hypotetiska kombinationer av genetisk information som aldrig fick realiseras. Men, som Neil DeGrasse Tyson fortsatte förklara på min gråtfläckiga skärm, vi ska vara glada. Du och jag får dö, för att vi har levt. Varje människa vi knyter an till är en lotterivinst. De flesta kommer aldrig ens veta att det fanns ett lotteri.
