Bret Easton Ellis nya roman är en thriller i vilken hans egna tonårsminnen blandas friskt med den isande fiktion han gjort sig känd för. Det handlar om sex, skrivande, musik, tonåren och såklart: om mord. Lundagårds Emmy Odeskog recenserar "Skärvorna".
Det är 1981 i Los Angeles och Bret ska börja sitt sista år på high school. Han är rik, populär och tillsammans med skolans snyggaste tjej, rent officiellt alltså. Inofficiellt ligger han med två killar i klassen, och trånar efter sin bästa kompis Thom.
Den simmiga LA-stämningen är alltid närvarande, men än mer än själva staden utgör tidens film- och musikrepertoar kulisserna. Bret ser premiären av The Shining, och upprepar gång på gång Ultravox rader: ”This means nothing to me”. De speglar den taktik han har för att stå ut: Allt är bara ett spel, och han förvarar sitt riktiga inre på säkert avstånd för allt och alla i hans liv.
Men saker ska snart ställas på ända. Seriemördaren ”Trålaren” härjar i LA, och när en ny kille börjar i klassen kopplar Bret ihop ett och ett. Beskrivningarna av Trålarens offer är råa i sann Ellis-anda, men långt mycket obehagligare är avståndet som breder ut sig mellan Brets yttre och inre liv. Det gör mig illamående av ensamhet. Samtidigt blir det en förutsättning för narrativet som obehindrat börjar ta form i hans huvud, och mysteriet ligger således för varje sida alltmer i att förstå vad som händer i respektive utanför idén om det.
Ellis porträtterar därigenom skickligt narrativets makt, och riskerna med att som författare tilldela allt ett dramaturgiskt värde. ”I couldn’t control my writing-superpower, and I began to think that people were things that they were not” berättar Ellis om sitt sjuttonåriga jag när han gästar Aftonbladets podcast Café Bambino. Mer kluven är jag inför det uppenbart medvetna pseudo-självbiografiska greppet. Frågor kring vad som egentligen är sant skymmer ibland sikten för storyn, och återkommande misstänkliggör jag Ellis för att kvotera in sentimentala minnesbilder. Det adderar förvisso mystik, men av fel sort. I praktiken blir det en liten men onödig tröskel mellan mig och total hängivelse.
Det är inget som inte kan räddas av Ellis berättarteknik. Med genomgående finess för han handlingen framåt, och uppviglar till spänning så stor att jag inte törs släcka pannlampan. Vidden av hans yrkesmannaskap blir dock som allra tydligast när den här spänningen slutligen når tröskelvärdet och romanen kulminerar i ett stort klimax.
