Vägg till vägg med koncentrationslägret Auschwitz bor familjen Höss i ett hus med en välskött trädgård. Mannen i familjen är befälhavare för lägret. Dag ut och dag in lyder ljudet av skrik och pistolskott; för familjen tycks det vara lika normalt som ljudet av vinden i träden. ”The Zone of Interest” är en slående gestaltning av människans förmåga till apati, menar Svante Fridén.
För familjen Höss är Förintelsen som pågår på andra sidan trädgårdsmuren lika långt borta som världskrigets frontlinjer. Familjens vardag förflyter i relativ tristess, som konsekvens saknar filmens handling initialt en tydlig riktning. Fadern (Christian Friedel) genomför möten som talar banalt om effektiviseringen av lägrets krematorium. Modern (Sandra Hüller) tar hand om barnen och trädgården.
Trädgården är familjen Höss egenskapade idyll. Ett år av arbete för att skapa en trädgård med grönsaker, simbassäng och syrener – så skryter frun för sin äldre mor under en av filmens tidigare scener. Barnen leker i poolen, gräset är omöjligt grönt. Det är en fråga om bekvämlighet. När familjen får ett paket med judiska kläder från koncentrationslägret betraktas det som en belöning, men ljudet av skrik och pistolskott åtföljs konsekvent av en bilmotors brummande – någons försök att dämpa ljuden.
The Zone of Interest ger inget utrymme för empati i sina rollfigurer. Människor rör sig likt maskiner genom omgivningen. Känsloyttringar är begränsade till ämnen som tycks obegripliga, glädje vid möjligheten att ta en semester, samtidigt som tusentals människor systematiskt blir mördade i byggnaden bredvid, samt vrede vid eventualiteten att familjen måste flytta ut.
Även kameran saknar subjektivitet. Alltid stationär, placerad i omgivningens utkant, fångar kameran familjen i deras oberörda tillstånd. I filmen hittar du inga påfallande kamerarörelser, inga närbilder och inget artificiellt ljus. En markant frånvaro av närhet som vägrar att låta åskådaren placera sig i karaktärernas skor. Som att säga; ”missuppfatta inte, avlåt inte din empati på dessa människor.”
Trots att koncentrationslägret bara är en vägg bort, kommer vi någonsin att kunna få se vad som händer på andra sidan? Med muren emellan existerar de monstruösa handlingarna endast i det abstrakta. Muren påvisar en separation mellan rollfigurerna och Förintelsen. När familjen klagar sig på den tyska sommarvärmen ser vi krematoriets glödheta och rykande skorsten torna över trädgården. Det är endast på kvällen, när fadern tar sig ut på husets veranda med en cigarett i munnen, som hans blick faller på skorstenen. Hans ansiktsuttryck går inte att tyda.
The Zone of Interest skildrar en verklighet där Förintelsen är totalt normaliserad och mordet på judar behandlas som en vardagssyssla. Filmen skildrar skickligt rollfigurernas oförmåga att interagera med koncentrationslägret. En sorts mental gymnastik där människorna genomlever deras vardag som om den vore helt normal, med en armlängds avstånd från deras roll i folkmordet.
Det är en verklighet där Förintelsen blir osynlig. Filmen utforskar hur människor agerar när mordet på sex miljoner judar förminskas, osynliggörs och normaliseras. Den placerar framgångsrikt en tegelmur mellan att leva i verkligheten och att leva i förnekelse. Kameraarbetet betraktar rollfigurerna genom ett glasfönster, som varelser i en bur. Deras apati uppfattas som hänsynslöst omänsklig. Framför allt annat, tycks The Zone of Interest totalt skräckslagen för människans potential så fort historien blir bortglömd.
