Emmanuel Macrons besök i Lund har återigen framhävt stadens internationella rykte. Men trots universitetets globala anseende är Lunds befolkning överlag homogen och bristen på mångfald är påtaglig. Det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone.
Macron har varit i Lund, något som knappast har passerat obemärkt. Utanför den avspärrade Universitetshuset stod bilar med tonade rutor parkerade. På väg till SOL för att mikra min matlåda passerade jag utplacerade, beväpnade poliser. Småstaden Lund var återigen en internationell stad.
Det är en härlig kontrast till kullerstensgatorna och bristen på höghus att Lund ofta är en stad att räkna med. Utöver celebra presidentbesök är det Nobelpris och horder av utbytesstudenter och forskare från världens alla hörn. En känsla av att vara där det händer infinner sig när omvärldens blickar med jämna mellanrum riktas mot Lund.
På en viktig punkt blir det dock tydligt att Lund är som vilken småstad som helst. Lund är homogent. Bristen på mångfald ute på gatorna är slående. Lundagård har tidigare skrivit om att Lunds universitet inte lyckats med den ”breddade rekryteringen” som lärosätet skall verka för. Lunds studenter är unga, kommer från akademiska bakgrunder och kommer från socioekonomiskt starka familjer. Den snedrekryteringen är sorglig och ett stort misslyckande. Det skriker inte internationell stad.
Något som är slående när jag besökt internationella och mångkulturella städer är hur mycket som krävs för att sticka ut. Människor kan skrika på gatan, gå runt nakna eller ha en papegoja på axeln och lokalinvånarna höjer inte ens på ögonbrynen. I Lund är det fruktansvärt lätt att sticka ut. Det räcker att bära slöja eller använda sig av en vit käpp.
När jag var på utbyte i Dublin profilerade sig mitt universitet som ett internationellt universitet med fokus på mångfald. Gäsp, tänkte jag, och antog att det enbart var något som såg snyggt ut på hemsidan. Jag hade fel. Utöver den stora andelen internationella studenter och den stora mängden språk som talades i lunchrummet hade universitetet lyckats inkludera mer i mångfaldsbegreppet. Det fanns till exempel bönerum och amningsrum. Dedikerade platser för att underlätta vardagen för vissa studenter. Sänka tröskeln för studenter som inte passar in i stereotypen för en universitetsstudent att ta steget att börja plugga.
Något annat som var slående jämfört med mina iakttagelser hemma i Lund var antalet studenter med synliga fysiska funktionsnedsättningar. Studenter som använde elektriska rullstolar, hade med sig assistenter till biblioteket eller tog med sin assistanshund till föreläsningen. Synskadade studenter och studenter med flera amputerade kroppsdelar. Under mina snart tre år i Lund har jag aldrig sett en medstudent använda sig av rullstol.
Det är tråkigt att mångfalden bland studenter inte har hållit jämna steg med universitetets internationella framgångar. Att öppenheten för nya tankar och idéer inte smittat av sig på arbetet med att välkomna fler typer av människor hit. I Lund vänder vi inte på huvudet för banbrytande forskning och presidentbesök, men få kaféer erbjuder kosher-vänliga alternativ för studenter.
Lund är den lilla staden med det stora universitetet, men tyvärr är det många som inte ryms.
