El Perro del Mars nya album ”Big Anonymous” är obarmhärtig och underbart mörk indie-pop. Lundagårds Maria Müllern-Aspegren har lyssnat och fått både gåshud och en existentiell kris på kuppen.
Är din egen dödlighet något du ofta tänker på? Rent intellektuellt kanske, men det känns i mångt och mycket som ett abstrakt, teoretiskt koncept. Vad menar du, att allt bara, ska ta slut, en dag? Inte heller är det ett populärt samtalsämne. Tänk inte på det nu. Vi är så unga, vi måste ju leva!
Just att inte tänka på det lyckas vi väldigt bra med. Det verkar existera en dikotomi mellan att leva lycklig och att vara medveten om sin egen ofrånkomliga dödlighet. Det är just denna föreställning som El Perro del Mar, Sarah Assbring musikaliska alter ego, ifrågasätter på sitt nya album Big Anonymous.
Det är mer av en sorgesång än ett album, och är inget du gärna sätter på när du lagar mat eller cyklar till affären (om du inte har för avsikt att cykla utför ett stup). Lägg dig helst i ett mörkt rum och andas långsamt igenom varje låt, med volymen hög nog för att känna den dånande synten genom varje ben i din kropp.
Albumets ljudbild är drömsk; ömsom mjuk och harmonisk, ömsom skarp och dissonant. Just den här stark-svag-dynamiken ligger till grund för många av albumets musikaliska höjdpunkter. Låtar som In Silence och Please Stay använder de här ljudliga kontrasterna till största möjliga fördel. Precis när du vaggats in i en tyst melankolisk trans, bryter skrikande gitarrtoner igenom och dränker trumhinnorna i vackert högljutt oljud. Det är vansinnigt effektivt, och låter precis så öronbedövande som akut sorg känns. Stundvis påminns jag om My Bloody Valentines Loveless och dess dånande shoegaze-gitarrer. Som på albumets sista, och mesta upptempolåt, Kiss of Death. Där gör en ensam fiol det som en hel orkester i The Beatles A Day in The Life försöker sig på; ett musikaliskt klimax som ringer i ens öron långt efter att nålen lämnat vinylskivan.
I andra låtar har smärtan transformerats till en lågt bultande värk, som i Cold Dark Pond. Här är det istället Assbrings nakna, vädjande lyrik som bär den emotionella tyngden. Tillsammans med ett piano vars toner verkar flyta över texten sjunger hon;
You got the same weight in you / As I
I ett annat tonläge, som för att visa att det är någon annan som svarar, sjunger Assbring sen:
I put it in you.
Det är vidrigt och otroligt.
Texterna är enkla, otvungna. Andra album som försöker avmaskera döden, som Mount Eeries A Crow Looked at Me, gör en poäng av att vara obekväm personliga och konkreta. När Mount Eerie sjunger som sin döda fru får vi höra varje detalj, varje sekund av denna personliga tragedi. Big Anonymous väljer i stället att befria texten från ett speciellt fall eller kontext, och ger i sin tur oss som lyssnare friheten att infoga oss själva i texten, i döden med stort D. På detta sätt tycker jag att albumet lyckas fullfölja sin ambition; döden kläs av, och ställs bar framför lyssnaren. Det är inte dödligheten som är skrämmande, utan allt vi kollektivt förankrat runt detta universella biologiska faktum. Vi bör tänka på döden, om vi vill leva. Det är i alla fall vad jag tror Assbring menar, när hon sjunger;
Why do I come here? / Why do I keep returning? / It’s not you haunting me / It’s my mind disturbing /
