August Strindberg är en av de största författare och dramatiker som Sverige producerat. Lundagårds kulturkrönikör Dante Löfmarck reflekterar över sin relation till Strindberg och den betydelse författaren haft för honom.
Villkorslös kärlek känner jag för ett fåtal. Min familj, katterna Soski och Nico, några i släkten, en handfull vänner och August Strindberg. Han är det närmaste jag kommit en tvillingsjäl.
Strindberg hade sin infernokris i slutet av 1800-talet. Utifrån sett var han en hyllad författare och dramatiker. I privatlivet var historian en annan. Strindbergs andra äktenskap hade gått i spillror och han flydde till Paris. Där drack han absint, ägnade sig åt alkemi och utvecklade en förföljelsemani. Strindberg skildrar denna period i den självbiografiska romanen Inferno.
Min infernokris varade mellan att jag var 18 och 21. Den utlöstes inte av en skilsmässa och resulterade inte i alkemi och Swedenborg-läsande. Dantes inferno innefattade dock isolering, storhetsvansinne och förföljelsemani; nyfunna fiender och idogt Nietzscheläsande. Strindberg förstörde sina händer med kemikalier i sin strävan att framställa guld. Mina är i dag förstörda av infernots maniskt handtvättande.
Det var under denna period jag kom i kontakt med Inferno. Strindberg blev min Vergilius under den färd jag tog genom helvetet och jag läste allt jag kom över. Strindberg hade likt Vergilius i Den gudomliga komedin tagit samma resa en gång tidigare och kunde vägleda mig. Medan jag läste om Strindbergs fiender låg anteckningsblocket med namn och tillhörande oförrätter på mitt skrivbord. När Strindberg skildrade sina bekymmer med kvinnor befann jag mig i en beklämmande situation med det andra könet. Och då Strindberg bemöttes med omtanke och godhet, noterade någon att det inte stod rätt till med mig.
Strindberg är och förblir min själsfrände. Men mer än så: jag ser mig som hans efterträdare; den som förmår säga sådant av sådan tyngd som vårt lands största skald. Psykoanalytikern Johan Cullberg hävdar i Skaparkriser – vilken delvis handlar om Strindbergs infernokris – att Strindberg led av grandios personlighetsstörning. Har man en självbild som likställer en med Sveriges främsta författare, borde man enligt Cullbergs logik de facto vara dennes rättmätiga efterträdare. Vem kan ta Strindbergs plats, förutom någon med ett välutvecklat storhetsvansinne?
Efter min kris sedan länge var över påpekade en lärare under en föreläsning att inte allt Strindberg skrivit var bra. Att någon sa det om min Vergilius godtog jag inte. Jag påpekade att Strindberg tillhör den lilla skara genier som även i sina dåliga stunder är briljant. Inte på grund av verket i sig, utan för att en unik röst och ett unikt anslag ständigt närvarar i texten.
Litteraturen som berör en på djupet gör det inte enbart genom estetiska kvalitéer, utan genom att även säga något om livet. Strindberg har fördjupat och fortsätter att fördjupa min förståelse av existensen. Han är min Vergilius, min vägledare genom livets inferno.
