För Lundagårds utbyteskrönikör Maria Müllern-Aspegren innebär tillvaron i Nordirland en tvingad samhörighet med en grupp hon annars betraktat aningen misstänksamt – utbytesstudenterna.
Jag tror ni alla vet vad jag menar när jag säger att utbytesstudenters vängrupper tenderar att se ut, ja ni vet, så där. Även om nationaliteterna skiftar, så kvarstår Erasmus-essensen ohotad och oförändrad. Som på Tehuset Java, när tysken försöker betala för lundablandingen med två eurosedlar. Eller på klubben, när spanjorerna vill köpa tre shots på raken utan att riktigt verka greppa svensk alkoholpolicy (”sorry, but it’s one unit per person only!”). Utöver dessa karaktäristiska beteenden har de alla rätt tydliga signalement: vita killar med dreads, tjejer med väldigt tajta byxor och knälånga stövlar, och amerikaner som går runt med täckjacka i april eftersom de hörde att det visst blir very cold in Sweden.
Dessa människor hade aldrig ens tittat på varandra i andra sammanhang, men tack vare slumpen och faktumet att de är minst fem landsgränser ifrån något som skulle likna ett socialt kontaktnät, sätter de tänderna (och i många fall mer än det) i varandra. De släpper inte taget om varandra den korta, men intensiva termin, då de konstituerar varandras hela värld.
I Lund såg jag ganska nedlåtande på dessa Erasmus-vängrupper. Det fanns helt enkelt inte rum i mitt smygnationalistiska hjärta eller bekantskapskrets för ett x antal högljudda sydeuropéer. Allt detta var såklart tvunget att förändras när jag förvandlades till den lägsta livsformen i universitetets näringskedja. Nu var jag bytisen, ensam och fullkomligt blind för de kulturella sederna som rådde i min nya vardag. Jag har fått några nordirländare att tycka synd om mig nog för att ta en öl med mig ibland, men mitt huvudsakliga umgänge består av just de figurer jag en gång i tiden förkastat så totalt, fransmän med värdelös engelska och jävligt peppiga amerikanskor. Och jag älskar dem. Faktiskt. Såklart jag gör. Jag förstår nu helt varför bytisarna runt bordet på Kalmars nation, med sina gigantiska vängrupper, verkar vara mycket lyckligare än oss svenskar. Det är på många sätt väldigt vackert att bli en del av en sorts tidsbegränsad kult.
Samtidigt som utbytesstudenterna humaniserats och övergått från att vara en punchline till människor jag faktiskt bryr mig om, har deras beteenden också övergått från att vara pinsamma till försvarbara, kanske till och med relaterbara. Jag har nu också gett mig ut i totalt opassande kläder för att titta på rätt undermåliga ”sevärdheter” en regnig februariförmiddag. Likväl har jag varit grinig över att de inte har ”den rätta sortens mjölk” här. Herre gud. Vem har jag blivit.
Jag är en bytis och precis lika totaltöntig som alla andra här. Det är lönlöst att streta emot detta faktum. Så jag vill uppmana er alla på hemmafronten att kyssa nästa internationella student ni ser på munnen. Eller kanske åtminstone ge dem en kram och inbjudan till nästa korridorsfest. Vi är (trots allt) människor som alla.
