Vad väntar egentligen på den akademiska utbildningens andra sida? Hur hittar man rätt riktning i livet? Trots nyinköpta glasögon ser Lundagårds studentlivskrönikör Ella Kettula på sin framtid med oklar blick.
Efter mycket uppskjutande var dagen kommen. Jag befann mig på en optikerstol inne på Synsam. Den nedåtgående synspiral som varit klart kännbar under hösten skulle nu åtgärdas. Att flytta längre och längre fram i klassen var en copingstrategi som endast fungerade så länge som det fanns fler rader att flytta fram på. Men när tavlan blev suddig även på den främsta raden var sanningen oundviklig. Jag behövde glasögon. Och med det konfronteras med min egen dödlighet.
En syn i förfall samt allt fler frambrytande gråa hårstrån känns minst sagt som kroppens egna memento mori-mekanism. Kom ihåg att du är dödlig. Som att jag skulle kunna glömma. Det är något med att närma sig slutet på sin akademiska utbildning som gör en påmind om livets gång. Nu har jag förvisso över ett år kvar av mitt masterprogram, men likväl ska metodkurser väljas, praktikplatser sökas och en masteruppsats så småningom skrivas. En massa beslut som inte bara ska fattas, utan som även sätter tonen för det stundande arbetsliv och vuxenliv som hägrar bakom de akademiska dörrarna. Men trots mina tilltagande ålderstecken har jag sällan känt mig så ovuxen som nu. En uppsjö av val och knappt någon aning om vad jag vill.
Men där i optikerstolen slog det mig. Min okulära svaghet kan bli min främsta styrka. Är det något som associeras med glasögon är det ju trots allt vuxna. Personer med livet till synes under kontroll. Klappat och klart. Efter en gedigen bågspaning var glasögonen betalda och beställda. Om två till fyra veckor skulle även jag få ansluta mig till gruppen av glasögonbärare som kan se tillräckligt bra för att navigera sig fram i livet.
Och mycket riktigt, drygt två veckor senare plingade det till i mobilen. ”Hej! Dina glasögon är nu klara.” Det var dags. Likt en omvänd Clark Kent satte jag på mig glasögonen och väntade på att de superkrafter jag tillskrivit dem skulle kicka in. Dagarna och veckorna gick. Gillade jag glasögonen? Definitivt. Såg jag bättre? Absolut. Men den vuxna livsriktning och struktur jag väntat på uteblev. Jag står fortfarande osäker och obeslutsam. Trots att glasögon påminner om att man åldras hjälper de en inte att bli vuxen – vem hade trott det?
Fast kanske har jag bara mig själv att skylla. Under synundersökningen visade det sig nämligen att jag också behövde läsglasögon. Kanske de progressiva glas som erbjöds hade varit den nyckel till vuxenlivet jag letade efter. Men där och då kändes det som ett steg jag inte riktigt var redo att ta. Trots att påminnelsen om det kroppsliga förfallet presenterades i formen av det något paradoxala ”ungdomsprogressiva glas”.
