Studentbladets Vendla Fagerudd vill bli bättre på att få höra ”nej” av människor. I sitt senaste brev till Lundagård skriver hon hur hon tänker bli bättre på att utmana sig själv.
Hej Thea! Tack för ditt brev. Jag mår fint och uppskattar precis som du att vi går mot ljusare tider.
Att solen ännu inte gått ner när jag kommer hem på eftermiddagarna gör verkligen under för både mitt psykiska och fysiska välbefinnande. Det känns som om vintern hittills har varit en enda dvala. Så fort solen går ner tror jag att det är natt och lägger mig därför för att vila. Nu har jag piggnat till och har i alla fall en chans att ta mig an alla vårens måsten!
Listan över de något hämningslösa kvinnor du räknade upp kom väl till pass. Jag tycker absolut att vi behöver fler förebilder som uppmuntrar och inspirerar till frimodighet.
Just nu känns det som om det råder skriande brist på inspiration. Skoluppgifterna hopar sig, snöslasket plaskar under fötterna och morgontröttheten leder till försening i tidtabellen så att man får dricka kaffet på stående fot. Men jag såg faktiskt nyligen en video som inspirerade mig!
Det var en tjej som bestämt sig för att komma över sin rädsla över att få ett nej. Hon började därför hitta på helt befängda grejer för att vänja sig vid att saker inte alltid går vägen.
Hon sökte arbeten hon absolut inte uppfyllde kraven för, gick fram till främmande män i medelåldern på restauranger och bad om att få göra dem sällskap och bjöd in folk hon inte kände till middagspartyn.
Det enda problemet var att hon aldrig fick ett nej! Hon fick till och med jobben!
Jag tror att jag verkligen måste börja utmana mig själv. Och för att komma över tröskeln är det nog bäst att jag tar i med hårdhandskarna direkt.
I stället för att undvika att prata finska ska jag hitta på egna ord när min egen vokabulär inte räcker till. Jag ska be om att få rabatt på produkter i mataffären med motiveringen att jag har namnsdag. Jag ska ansöka om stipendier för att finansiera något projekt jag inte ens börjat med och kanske till och med skicka in några halvdassiga noveller jag knappt är nöjd med till ett förlag och be dem ge ut dem.
Det här är avgörande för att jag ska stärka både mitt självförtroende och mod. Självrespekten är det värre med, men vad är det värsta som kan hända? Ett litet nej är väl ingenting och det är som allas vår Tove Jansson skrev – är det någon konst att vara modig om man inte är rädd?
Skriv snart!
Vendla
