Lundagårds kulturkrönikör Elin Syuleymanova har sett den nya Netflix-serien "En dag" och funderar över att vara ung och inte våga ge efter för kärleken.
Serien En dag på Netflix, baserad på David Nicholls roman, var inget mästerverk. Huvudkaraktärerna Dexter och Emma träffas av en slump på dansgolvet. Två motsatser: den snygga killen som varje tjej trånar efter och den nördiga tjejen som är lite omärkbar. Men de finner ett samförstånd. Dagen efter deras första möte spenderar de tillsammans. I 20 år träffas de varje år, samma dag, den 15 juli. Efter första avsnittet känns det som en typisk, lite halvdålig romcom. De rör sig in och ut ur varandras liv, formar varandra och älskar varandra djupt. Men deras relation består också av missförstånd, tystnader och ifrågasättande av varandras livsval. Jag tänker på något som jag har svårt att släppa: Att en dag och en person kan förändra allt.
Även när tiden går kommer personen dyka upp. Ett minne av deras leende, röst eller doft smyger sig in i morgonkaffet, i någon låt eller i någon annan människa som du träffar. Dexter och Emma kände varandras närvaro hela tiden, trots att de var långt ifrån varandra. I nya partners. På nya platser. I tankarna. Och de vägrade släppa varandra. För kanske visste de att tiden att på något sätt var de menade att vara tillsammans
Dexter och Emma var definitionen av ”right person, wrong time”. Emma blev förälskad i Dexter för tidigt och Dexter i henne för sent. Men är det inte bara ett dumt uttryck för att skylla på något? De vågade helt enkelt inte känna det de kände. Kanske tänker de på vad som hade kunnat hända om något varit annorlunda? Om de hade träffats tidigare eller senare i livet. Om de hade pratat mer om vad de kände. Om de bara hade fått en dag till. Men det kommer de aldrig få veta. För tiden är ju allt vi har och när den har passerat, är allt för sent.
I en scen säger Emma till Dexter att hon inte vill vara en fotnot i historien om hans liv. Hon blev aldrig någon fotnot, hon blev hela hans bok. Men han förstod det alldeles för sent. För tiden att vara i 20-årsåldern kommer och går, fortare än vi anar. En dag kommer du stå där och ångra dig. Inte för det du gjorde, utan för vad du inte vågade göra. Även det som är menat kan gå förlorat när livet kommer emellan. En ny kärlek uppstår. Och snart är allt borta. Men kanske vaknar vi om nätterna ibland. Gamla och rynkiga. Känner en doft eller får en känsla som vi minns från personen från längesen. Ibland förstår vi inte vem som gjort oss till den vi har blivit den vi har blivit förrän det är för sent för oss att vara tacksamma. Och då kommer ångern äta oss inifrån. Så kanske måste vi våga lite mer, innan det är för sent? Och inte glömma att ibland har vi bara en dag, som förändrar allt.
