Rom, 1946. Italienska kvinnor har precis fått rösträtt. Delias vardag är präglad av amerikanska soldater på gatorna och en våldsam make i hemmet. I "Det finns alltid en morgondags" bästa stunder är det en väl iakttagen berättelse om att övervinna förtryck, menar Svante Fridén.
Det senaste filmåret har gjort det påtagligt att biopubliken hungrar efter film som riktar sig till en bredare publik än bara tonårspojkar. Barbie och Oppenheimer toppade publiksiffrorna, två filmer som handlade om lite mer än ett sammanvävt filmuniversum eller flygande människor. Paola Cortellesis regidebut Det finns alltid en morgondag (där Cortellesi även spelar huvudrollen) tycks följa en liknande trend. I klassisk bemärkelse är det en film som ämnar att väcka både skratt och tårar. I Italien nådde den en förstaplats i intäkter för bioåret 2023 och överträffade Barbie.
Cortellesi är mest framgångsrik i sin gestaltning av kvinnligt förtryck under 40-talets Italien.
Filmen brister i en stundtals klumpig dialog och av ett par utdragna scener som i slutändan räddas av en djup empati för rollfigurerna som andas liv i berättelsen. Cortellesi har ett skarpt öga för sina kvinnliga rollfigurer, där ingen blir bortglömd eller förlorad. Männen i filmen är passande överspelade, de är praktiskt taget satiriska.
Det finns alltid en morgondag briljerar i sin miljöskildring. Fyrtiotalets Rom är levande. Svartvita bilder målar stadslandskapet med en subtil intensitet. Kameran älskar rollfigurernas ansikten, gatornas stenar och husens fasader. Delias vardag utspelar sig i ett begränsat antal, noga utvalda, platser. Den lokala marknaden, Delia och hennes familjs trånga lägenhet och gården där grannarna sitter och skvallrar. För den som sett klassiker ur den italienska neorealismen som Cykeltjuven (1948) eller Rom, Öppen Stad (1945) tycks inflytandet glasklart.
I en tidig scen – där Delias make tilltar våld för att tillrättavisa henne – skildrar Cortellesi våldet genom en dans. Delia blir träffad av makens knutna näve som om det vore nästa danssteg i en noga koreograferad rutin. Det är ett ögonblick där regissören går ifrån sin annars tillbakadragna stil och i stället skapar en tämligen okonventionell skildring av våld i nära relationer. Sådana utstickare är dock alltför sällsynta och ger intrycket av en förstagångsregissör som är lite för försiktig.
Trots det uttrycker Cortellesi tydligt filmens huvudbudskap; med Det finns alltid en morgondag vill hon fånga miljön för kvinnor under efterkrigstiden. I filmens mest lysande stunder fångas systerskapet och den tysta revolutionen associerad med rösträtten. När filmen når sitt crescendo slår även budskapet som starkast, där den mästerligt knyter ihop berättelsen.
Det finns alltid en morgondag är en imponerande debut, även om Cortellesi stundvis påvisar sin oerfarenhet. Hon kämpar främst i att balansera tonövergångar mellan det naturalistiska i filmen och dess mer absurda inslag. Det är dock lätt att förlåta, Cortellesis empati skapar en vinnande helhet. Hon lyckas som bäst med att skildra Delias kamp mot frihet. Bakom filmens svartvita foto lurar inte en klurig konstfilm, utan snarare en film som kan ses av alla. När Delia får chansen att uttrycka sin frihet, jublar vi vid hennes sida.
