"Var lite glad nu då", säger Filip Hammar till sin drygt åttioåriga pappa, när han stormar in och berättar att de ska på roadtrip. Filips pappa, Lasse, får varken tid att smälta nyheten eller utrymme för att ha en egen vilja, de ska åka nu direkt. Alice Nyberg Westerlund har sett en dokumentär som både missar sitt ämne och skriver publiken på näsan.
Premissen för Filip och Fredriks bioaktuella film Den sista resan är enkla: Filip Hammar är trött på att se sin åldrade pappa sitta hemma och tyna bort, så han bestämmer sig för att göra något åt det. Han ska återskapa den resa de gjort många gånger under hans barndom – en bilsemester från Köping hela vägen ner till Frankrike.
Alla detaljer ska vara precis som förr, från bilen (en orange Renault 4), till resvägen, till boendet i Frankrike. Det enda Filip inte verkar kunna iscensätta med hjälp av sina pengar är pappa Lasses resglädje. Den Lars Hammar som Filip vill ha med i bilen är inte densamma som den han har framför sig. Det är en äldre Lars. Han är skakig och svag och det är mycket han inte klarar av på egen hand, varken att dricka det fina vinet eller skära upp det dyra köttet som Filip köper till dem.
Men Filip ger inte upp, nej, han kämpar. Gud vad han kämpar. Han orkestrerar de mest löjliga situationer för att försöka locka fram sin barndoms pappa. Ju mer han försöker, desto mer illa dold blir den frustration han verkar känna över pappans åldrande, och desto kortare blir hans tålamod. Han praktiskt taget häller i pappan vinet. Skär upp köttet med samma irritation som bara kan ses hos en överarbetad förskolepedagog. Varför är han så gammal hela tiden?
Filmen är ihopklippt på ett klassiskt dokumentärfilmsmanér. Inspelningar från resan varvas med material från förr, klipp på familjen Hammar under barndomens resor till Frankrike, med en yngre och piggare Lars. Idylliskt. Gamla inspelade resedagböcker blir voiceover till scener där den orange bilen drar förbi vackra landskap på vägen mot Frankrike. Dessvärre verkar duon bakom filmen inte lita på publikens förmåga att vare sig tolka intryck eller känna känslor. Detta antar jag eftersom nästintill varenda scen backas upp med överdrivet stämningssättande musik. Sorglig musik under sorgliga stunder, glad musik under glada, storslagen musik när det händer något livsomvälvande. Ni fattar.
Jag förstår visionen för filmen, det gör jag verkligen. Från den skruttiga bilen, till de tårdrypande historierna om pappans olika krämpor. Det är svårt att inte förstå. Filip Hammar älskar sin pappa. Filip Hammar älskar sin pappa så mycket att han offrar sin tid och sina pengar för att återskapa några av deras bästa familjeminnen. Filip Hammar älskar sin pappa så mycket att han ska få honom ur sin åldersdepression, om han så måste dra upp honom själv.
Fråga: Älskar Filip Hammar sin pappa så pass mycket att han i en sekund kan stanna upp och fråga vad pappan vill eller behöver? Fråga: Älskar Filip Hammar sin pappa så pass mycket att han kan utgå från sin pappas takt och förmåga i stället för sin egen? Och slutligen, fråga: Älskar Filip Hammar sin pappa så pass mycket att han kan låta bli att hora ut hans allra mest sårbara ögonblick för att själv få stilla sin egen livskris?
Filmen har goda förutsättningar. Filmskaparna har både ekonomiskt kapital och en publik som tacksamt tar emot allt de gör med öppna armar. Och viss insikt verkar ändå finnas. Kanske har Filip och Fredrik äntligen insett att den image de skapat under nittiotalet har ett slutdatum. Resultatet blev tyvärr inte så mycket bättre. Det som började med två dampiga killar, som på sätt och vis förändrade hela Showbizsverige, verkar sluta med en kletig och konstlad dokumentärfilm som osar både skuld och åldersnoja. Jag förstår att Filip Hammar älskar sin pappa, men mer än något annat verkar han älska sig själv.
