Stora salen har förvandlats till Kalmar slott för att ge ett praktfullt välkomnande till Kung Byxlös. Kommer Kalmarunionens avtal tecknas eller kommer Margaretas försök till union misslyckas? Lundagårds Johan Larsson har sett Boelspexarnas senaste nyproduktion Kung Byxlös.
Spexet handlar om grundandet av Kalmarunionen vid slutet av 1300-talet då drottning Margareta fick Skandinaviens adelsmän att skriva på ett avtal om att ena de tre kungadömena. Margaretas hov huserar tokiga hovdamer, pirater som aldrig fick betalt och en liten Erik som rusar med världens fart över hela Kalmar slott för att göra Margareta glad. Allting är dock inte frid och fröjd på slottet, för de tre adelsmännen som ska signera avtalet har minst sagt bestämt sig för att inte göra det.
Kung Byxlös är ett spex med många starka sidor. Skådespeleriet är på topp och även om rollfigurerna inte är trogna medeltiden så är de fortfarande trovärdiga i sina roller. Margareta är ståtlig och respektingivande. Adelsmännen som representerar de tre skandinaviska länderna lever upp till stereotyperna man har om länderna. Särskilt rolig är den danske adelsmannen som främst tänker på korv, öl och fest. Genom spexets gång får publiken även följa en museivärd från modern tid som guidar runt i Kalmar slott. Värden klingade rätt både i agerande och i dialekt.
Musiken såväl som sången och orkestern är otroligt skicklig och det märks hur mycket tid som har lagts ner i att göra det bra. Detta märks genom hur synkat det är med spexet som helhet. Speciellt ett ögonblick fångade mig när skådespelarna bröt fjärde väggen och klagade på orkestern. I musiken märker man också att de har tänkt på det som gör ett spex till spex, det vill säga kreativa omtag. Boelspexarna lyckas väl med att både byta text och ibland språk.
Dekoren är också något av det finaste jag har sett i ett spex. Att denna byts ut flera gånger gör att spexet känns levande på ett sätt andra spex inte gör.
Trots dess starka sidor saknar spexet något. Svagheten i spexet kommer från ett svagt manus. Det var sällan jag skrattade och när jag väl gjorde det så var det på grund av de överdrivna karaktärerna – inte manuset. Svagheten i manuset leder även till att berättelsen aldrig upplevs som viktig. Spexet saknar en stark inledning som presenterar varför handlingen spelar roll och varför karaktärerna tycker som de tycker. Det är inte så att humor inte finns i spexet men det kommer främst från adelsmännen och Erik. De andra karaktärerna försöker men det når inte riktigt publiken.
Hela spexet upplevde jag som aningen långtråkig. Fokuset hamnar på individuell talang, snarare än studentikos humor. Detta i sin tur leder till ett spex där både komedin och berättelsen blir sekundär till skådespeleriet. Spex ska vara fåniga med berättelser som är svåra att följa. Trots det så ska spex fånga publiken och hålla dem intresserade av själva berättelsen. Detta lyckas inte Kung Byxlös med och istället blir publiken undrande över vad som händer på scen. Trots den individuella talangen så når inte spexet mållinjen för ett fantastisk spex. Hade skämten varit rappare och manuset lite tightare hade Boel lyckats med ett fantastiskt spex.
